Kul om ni andra nyliggare (det finns ju iallafall ett par
stycken va?) också kommer med lite tankar och funderingar,
jag tänkte spreja lite Munzosnack här först iallafall.
Satte mig idag på sadeln på min upprättcykel, lite av
misstag kan man säga, efter ungefär tre-fyra veckors
pendelcyklande. Mer om det sen.
Sadel och säte är inte samma sak! Det har varit en rätt
stor omställning med liggcykeln hittills. Många saker
behöver läras om, och snart lär, till på köpet, i stort
sett alla cykeltillbehör vara utbytta. B
yxor visade sig vara ett mycket svårt plagg, jag har ett
(1) par som funkar någorlunda, men då måste jag ha en
buff uppdragen över högerbenet, för annars fastnar det
byxbenet i kedjan. Dom ser ut som skit nu, bokstavligt
talat, och måste färgas om till svart :d
De bomullsbyxor som är tillräckligt tajta för att inte
fastna, är för tajta för att funka bra annars. Jag får
blodstockning! Kör ni lycra, alla lågracercyklister, eller
har ni hittat nåt annat? Tips emottages tacksamt.
Korsningar, backar, kurvor och möten är väldigt
annorlunda - det är lika bra att säga med en gång. Nu
kör jag ju lågräser, ni med sätet högre upp från
backen kanske inte riktigt drabbas på samma sätt. Men en
riktig gotcha i stan är att man kan s.a.s hamna i skiten
vid vissa rödljus. Det är sjuttsingen och tusingen och
deras moster vad många korsningar det finns där man får
start i backe! Jag gillar INTE start i backe i en
högtrafikerad korsning med lågracern. Värsta läget är
där man har en tvär sväng in i rödljusstoppet, och
dessutom uppförsbacke. Räcker med ett litet lut då. Jag
ger ofta upp och går över, och gissa om man förlorar tid
i stan på att göra sånt.
Uppförsbackar är klart krävande. Även om jag nu klarar
att cykla uppför alla backar som jag tog mig uppför med
vanliga cykeln, så är det MYCKET jobbigare med liggis! Det
är som om jag får mjölksyra och blodstopp på en gång,
blir alldeles kallt i bena, liksom. I och för sig skönt
att känna att man får maxa ibland, det känns som bra
träning, men jösses, jobbigt!
Ska det va så? Hur har ni andra lågräsrare det? Har ni
haft det så men det har gått över eller? Ska jag
försöka hitta en lite annan position?
Rakor, lätta nedförslut och bra asfalt är en källa till
stor njutning, dock. Och cykling i motvind, det är lite
lagom euforiskt. Då glömmer man bort värken i benen,
även i lätta uppförslut, bara för att det plötsligt
går fint att köra om nästan alla.
Vilket inte hindrar det faktum att jag fortfarande blir
omkörd av fixies i stan. Iallafall om det inte är motvind.
Vad är det för folk som kör dom? Dom pwnar mig! Jag
tänker alltid "vänta bara tills rakan, då minsann..." men
det är alltid gångtrafikanter, vingliga cyklister eller
trängda lägen som hindrar mig från att pwna tillbaka.
Jag skulle ju inte glömma den vanliga cykeln, så till
sist: hur gick det med den då? Jodå, jag tog ut den på en
snabb kvällstur för att vi behövde spana ner i asfalten
(fråga inte), och det var ju... en intressant upplevelse.
Hur sjutton har man kunnat sitta sådär uppflugen i alla
år? Det är ju jättehögt ju! Stenhård sadel också,
känns som man måste hålla krampaktigt i styret för att
inte trilla av ju. Och snacka om trampmotstånd, jösses vad
trögt! Det är väl växlarna... men iallafall. Den rullade
ju bra förstås, det har den alltid gjort, men jämfört
med lågracern så kändes varje tramptag som en pina. Aj i
ryggen, ont i axlar och handleder. Felkonstruerad!
Nä, det är nog så att även om det går trögt framåt
med liggcykeln så finns det ingen väg tillbaka nu. Eller
så vill jag gärna tro att det är iallafall.
Touringcykling hägrar lite. Challenge Furai är en fin
cykel har jag hört... hmmm, man måste bara vinna på lotto
först...
--
/zixvelo
troglodist
