Ja, försprångets uppgift är ju att verka självstabiliserande, men också att ge information till föraren genom att erbjuda lite motstånd = vägkänsla.
Bakvagnen kan konstrueras på olika sätt, det lärde jag mig när jag jobbade på Saab för länge sen. (Jag jobbade på personalavdelningen, men deltig vid lite olika tekniska informationer, som ansvarig för elevingenjörerna)
Där lade man in en liten "medstyrning", genom att bakvagnen svängde lite när man fick en sidkraft. På bilen gjorde detta att man upplevde den som lite "kvickare" i kurvorna. Den kändes mer lättstyrd, vilket nog var bra eftersom en framtung bil i grunden är understyrd.
BMW hade vid den tiden motsatt filosofi. Där hade man "motstyrning" i bakvagnen för att ge intrycket av bra väggrepp = sportiga vägegenskaper.
I först fallet blir man varnad när sidkraften börjar bli hög, i det andra släpper det plötsligt, vilket BMW var kända för.
Min tes i ett tidigare inlägg, att bakvagnen är viktigare för kursstabiliteten än framvagnen kvarstår, liksom min därav något skeptiska inställning till bakhjulsstyrning.
Generellt tror jag också att man ska eftersträva största möjliga enkelhet, eftersom det både förenklar bygget och håller vikten nere. Samt bidrar till driftsäkerhet. Det geniala är alltid enkelt!