Anders, ett suveränt inlägg och jag håller med dig. Jag har också cyklat MTB, racercykel, tvåhjulig liggisracer , trike och velomobil och jämfört och känner igen det du skriver. I en backig milrunda i Sundsvallstrakten med medelstigning på drygt 1 procent jämförde jag en MTB (29 km/h, cirka), en trike (31 km/h, 640 mm spårvidd, 20 cm sitshöjd, 27 grader sitslutning) och en gammal tolvväxlad ståracer med lite trilskande växlar (32 km/h). Siffrorna är från huvudet och ungefär, ifall jag tar fel så är det bara litet. MTB tog jag ut mig helt på, men triken kände jag mig hyfsat komfortabel efter och även om racern gjorde ont så var den inte så jobbig. Sen blev jag sämre och jag fick inte så bra farter på triken längre. Men i smått rullande terräng i mälardalen var velomobilen snabbare än liggisracern. Triken var inte i närheten av någon av dem. När jag regelmässigt snittade kring 30 med velomobilen så fick jag jobba för att komma ens i närheten med liggisracern vid jämförelse. Men liggisracern var underbar i sin rapphet och kvickhet i uppförsbackar och acceleration. Min mest fantastiska färd jag fick till med velomobilen var när jag cyklade från Hallstahammar till strax söder om Enköping till Vägverkets miljödagar, 2008 tror jag det var. Trots att jag var smått förkyld och inte i form så snittade jag de åtta milen på 28 km/h (totalsnitt), ungefär samma snitt hem - fast jag på miljödagarna fått mellanväxeln losstrampad av ivriga vägverkare som ville prova åket. "Sammantaget kan man nog konstatera att det inte är så lätt att få upp medelhastigheten över 30 km/tim och att "den första vinsten" - att gå från ståcykel till liggcykel är den största och lättaste vinsten. Sen blir det bara svårare och svårare." Så kände jag också. Den största fördelen med velomobilen var väderskyddet och bekvämligheten. Det gällde att utnyttja vikten och ladda inför de rullande backarna - hade man med sig farten då så kunde det gå fort uppför. Även om motvinden var hård så var velomobilen bra uppför, eftersom vinden halkade av den så lätt. Men annars var långa uppförsbackar inte så kul, det går tungt i en tung velomobil. Skydd från stänk och väder är bra och vill man ha ett sådant skulle jag satsa på en form som ger låg vikt före extrem strömlinjeform. Det finns exempel också på då även en mjuk kaross skyddat föraren på en tvåhjulig velomobil vid omkullkörning.
Det jag gillade med triken var hur avkopplande den var att cykla, inget att passa och ingen balans att hålla. Den blev "snabb" eftersom jag kunde sitta på den hela dagen och inte behövde vila - det gick till och med att fika under färd, även i branta långa uppförslut.
Det är inte lätt. Triken går tyngre på löst underlag än en tvåhjuling men är mer av en njutbar glidare och är fantastisk att manövrera kvickt i t ex stadsmiljö.
En nackdel med en kaross är att vinden "tar" den. Det har de löst på min velomobil genom att "vindpustarna" tas upp av fjädringen, vilket stabiliserar cykeln. Men fjädringen får inte vara för hård för att det ska fungera. En tvåhjulig velo kanske skulle må bra av så lite överhäng som möjligt.
På en tvåhjuling får du knappast någon sådan fördel med fjädring, där är man helt utsatt för vindarna. Så jag skulle väl summera det såhär:
Tvåhjulig velo: Vindkänslig, kräver styrfart, sväng måste förberedas Trehjulig velo: Tung på löst underlag, kräver ej styrfart, kvick i svängarna
Sen kan man dra sina slutsatser själv utifrån detta, vad som väger tyngst.
/Bruno