--- Den ons 2010-04-21 skrev Olaf Johansson noll@telia.com:
Den Tue, 20 April 2010 21:26 skrev B D:
Cykeln kan också vara målet för en sådan
fascination.
Tror jag också. Skillnaden är att cyklandet inte får samma konsekvenser för omgivningen/helheten. I grunden finns liknande (psykologiska?) orsaker till att vi vill färdas på hjul oavsett vilket fordon de sitter på. Problemet med bilismen är att den blivit norm. En norm som påverkar oss mycket mer än bara i trafiken. I dag talar man mycket om CO2-utsläpp när man diskuterar bilismen, men det finns många andra följder: sociala och kulturella.
Ja, bilen ger både samhörighet och utanförskap. En förhållandevis stor andel av Sveriges hushåll har inte tillgång till bil. De som inte kan köra bil hamnar lätt utanför. Det dras upp ganska brutala barriärer i samhället, och då inte bara konkreta genom bilvägarna, utan även på det sociala planet. Nu när bilen är norm så blir den ett problem för de som inte kan använda bil. Om bilismen var relativt få förunnade så skulle den inte utgöra samma problem.
Precis som vindkraft ger cykeln en fingervisning om vad som är rimligt, och att vi till största delen idag lever orimliga liv genom den enorma resursförbrukning livet kräver. Det vi tar för givet i vardagen är vid närmare eftertanke egentligen ganska galet.
Bilismen har oss i sitt grepp. Vi har diskuterat förut hur bilismen gynnas och därmed andra transportsätt missgynnas genom inte minst regionalpolitiken som ställer krav på effektiva bilvägar för att säkra regionens tillväxt. Det här är svårt att argumentera emot och verkar jättesvårt, om inte omöjligt, att ta sig ur. Här förslår inte argument som rättvisa och alternativ långt. Cykeln måste också bli produktiv på något sätt för att verkligen slå igenom. Gärna produktiv på ett slösande sätt, likt bilen. Hm.
Det hållbara samhället ter sig otroligt avlägset.
Därför måste man ändå bli ganska imponerad på insatser som gågator och zebralag, där bilen faktiskt får stå tillbaka för en gångs skull.
/Bruno