Förkyld som tusan. Kunde dock inte hålla mig ifrån att ge mig ut på Vipern. Vaddå, jag hade ju försökt justera växeln så jag kunde använda de fasta lägena istället för det klassiska friktionsläget. Det måste jag ju bara testa hur det funkar. Fick inte till det riktigt, man får liksom småreka för att få det att sluta kvillra på vissa växlar. Nåja, gav mig iväg. Försiktigt. Är ju förkyld. Vevar långsamt uppför, rullar nerför. Det hela känns mycket avkopplande.

Kommer så småningom fram till en grusväg som jag inte cyklat på tidigare. Oj, så skoj... att grusväg kunde vara så himla roligt! Vevar mig stillsamt uppför backarna och låter trehjuling falla nerför. Tjohoo! Att det halkar lite i rullgruset emellanåt känns bara roligt. Med tre hjul är det ju rätt så svårt att halka omkull...

Vägen tar slut i en vändplan. Obehörig motortrafik ej tillåten. He he, men jag har ingen motor... svänger in på, ja, det är två hjulspår med gräs mellan som fortsätter. Tar små avstickare på någon småväg som ansluter. Vänder då de inte leder just någonstans.

Sand, grus och gräs som underlag om vartannat. Oj jäklar vilken nerförsbacke, den kommer jag aldrig uppför när jag ska tillbaka... full av grovt grus och sten är den också... hm, bromsar mig försiktigt nerför, vägen blir allt lerigare och smalare och är bitvis blöt så att hjulen sjunker ner. Hjulspåren liknar till slut två parallella och fuktiga skogsstigar med högt gräs och örter omkring. Den tar slut vid ett litet hus. Det verkar öde.

Vänder på gräsplanen framför huset, tar av i en kort men braaant och stenig uppförsbacke (undrade hur det gick till egentligen, men upp kom jag...) upp på en underlig slinga mitt ute i skogen, ett slags skogsbilväg. Vipern klättrar villigt och snällt på, och jag sitter förundrat och upplever detta. Jag har inte klivit av cykeln en enda gång sedan jag for iväg hemifrån. Åker slingan runt över hård lera, packad sand och sten, så vänder jag ut på den lilla skogsvägen igen, lägger bakhjulet i grässträngen i mitten i den där hiskeliga grusiga och steniga uppförsbacken... och cykeln klättrar snällt uppför! Det hade jag aldrig trott... Ett förmodligen rätt så fånigt flin breder ut sig i mitt ansikte.

Kommer så småningom ut på den större grusvägen igen. I ett ögonblick glömmer jag förkylningen och spänstar iväg så att gruset sprätter och ett vinande växer från de stora Gottihit-däcken. Men så kommer jag ikapp mig själv och slår av på takten.

Jag kliver av först då jag är hemma igen Två mil. Knappt 13,5 i snitt. Jag känner mig vederkvickt. Och glad. Aldrig hade jag trott att cykeln skulle klara av sådana strapatser utan problem. Synd bara att jag inte hade en kamera med mig.

/Bruno

_____________________________________________________ Gratis e-mail resten av livet på www.yahoo.se/mail Busenkelt!

--- Anderz_Näslund anderz.naslund@eductus.com skrev: > Kul att höra om "mtb-upplevelser" på liggcykel.

Måste spana in din CityCruizer nån gång. Den verkar vara exceptionell!

Idag var jag ute i skogen igen. I uppväxt skog på stigar, som här och var var bortspolade och kvar var stenskravel. Ett par gånger lyckades jag inte undvika nån sten som kom åt ett metallbleck undertill som ser till att kedjan inte hoppar av kedjehjulet. Metallbiten sitter löst så det är bara att vrida tillbaka den och ingen skada är skedd.

Jag trasslade hit och dit på stigarna i 7 km tills jag kom fram till ett traktorspår och kunde skönja öppen mark mellan träden. det verkade lovande. Följde spåret som ledde ut på en lägda, som jag följde, backe upp och backe ner, över gräs och knölig lera, tills jag kom fram till en liten gård och fick vägledning. De verkade lite paffa över att jag tagit med fram med trehjulingen i skogen längs det som de sa var gamla skogsbilvägar. Det var bra länge sen de användes, kunde jag konstatera...

Trots min förkylning gav jag mig ut senare i kvällen. Det var för varmt och jag behövde lite svalka. Det blev lite måttligare med terrängkörning den här gången och på vägen hem hjälpte jag till i en utförslöpa på grusvägen. Växlarna bläddrades i och jag vevade på för att sträcka kedjan. Det är lite special på min cykel än så länge, så skuttar det kan kedjan hamna bredvid det främre av de två kedjehjulen om jag inte håller spänn på kedjan.

Jag bromsade inte, och till slut kändes det som om triken flöt över den smått buckliga och grusiga vägen. Det är en sådär lagom mogen grusväg med hårdkörda spår med lösgrus omkring, men med nårt underlag under lösgruset. Att det skulle bli rekordfart hade jag ingen aning om. När jag senare tittade på hastighetsmätaren visade den på ett max på över 75 km/h.

/Bruno

_____________________________________________________ Gratis e-mail resten av livet på www.yahoo.se/mail Busenkelt!

Hej, Bruno och alla!

söndagen den 14 juli 2002 kl 14.49 skrev B D:

Jag bör nämna att Steintrike Viper inte är´designad för off-road-bruk, utan för relativt bra vägar med jämnt underlag. Det är dock intressant att den klarar av betydligt mer än så och mer än vad man kan tro vid en första anblick.

Det skulle vara jäkligt kul att se någon provköra en BMX-bana med trike. Efter en viss brevväxling med MTB-vana liggister har jag förstått att MTB inte är bra för trikar. På så kallade singletracks skulle det kanske gå lite väl bra, eftersom ingen kan köra om... BMX däremot, är mestadels sand och lera, och en massa hopp, enligt mina fördomar i alla fall.

Där borde väl en trike eller liggcykel kunna tävla, eller har jag fel igen?

Med vänlig hälsning, Peter Markusson

----------------------------- Ekokompaniet Rådgivning - Bildelning - Miljö (Advice - Carsharing - Environment)

Hemsidor/Homepages: http://www.ekokompaniet.se/ http://www.bildelning.nu/

Tel: +46 (0)31 775 26 36

Postadress/Mail: Svalebogatan 16 414 75 Göteborg

Besöksadress/Visitors: Corps de Logiet, vån. 2 Klippan 6, Göteborg

--- Richard Vizins dick.vizins@glocalnet.net skrev:

Hmm... Det snurrar många märkliga hypoteser i det här forumet. Jag föreslår att ni tar era trikar, liggcyklar eller vilken cykel som helst och tar en tur på de lokala MTB- respektive BMX-banorna (lycka till). Det är väldigt enkelt och skulle reda ut en hel del saker för er. Verkligheten brukar snabbt ge en insikter som är svåra att förvärva på annat sätt.

Det är väl för få proffs här, antar jag...

Jag tror att jag kommer att hålla mig till mer hyggliga vägar. En trehjuling har inget att hämta där en BMX eller MTB flyger fram...

Lös sand i tjocka lager är inte lyckat med en trehjuling, liksom hinder i form av stora stenar, krön o d. Jag var bara förvånad över att Vipern klarade mer än jag vågat hoppas på, men när det verkligen gäller så fastnar den...

Jag skulle vilja se en trehuling i en half-pipe förresten *garv*

Så... nää... en trehjuling kan inte konkurrera med fart eller framkomlighet. Möjligen bara med skön känsla och bekvämlighet. En trehjuling är mer ett passivt fordon, en MTB aktivt, så att säga. Och BMX... ja... hm... vad säger man? På prestandakontot är trehjulingen en evig loser.

Min upprätta MTB-liknande cykel har stått länge nu... stackarn...

/Bruno

_____________________________________________________ Gratis e-mail resten av livet på www.yahoo.se/mail Busenkelt!