Bara en av vägarna omkring byn där jag bor är torr. Kommunen har saltat och hyvlat ordentligt så en dag som denna när solen ligger på och lyckas pressa upp kvicksilvret några grader över nollan, är asfalten torr och fin. Tänkt, sagt och gjort - ut i förrådet och skruva på pedalerna på Monty. Kolla kedjan, pumpa de små Big Apple-däcken och se till så bultarna i styrleden inte har skruvat upp sig under flytten till glesbygden.

Jag bär den lille stackaren som om den vore ett lamt barn över stora snödrivor och slask som börjat tina i dagsmejan. Varsamt sätter jag ner Monty på "stora vägen" som går genom byn och sätter mig själv lika varsamt på sitsen, jag har gått upp några kilo och han är ju lite klent byggd. Här är vägen inte helt snöfri utan strängar av brun issörja ligger mellan bilarnas hjulspår. Nåväl, upp med fötterna på tramporna och börja veva! Det går några meter sedan kör jag över en snösträng och ramlar av. Monty är känslig. Snö, grus eller annat löst fungerar inte. Han vill ha asfalt och inget annat.

Jag siktar på vägens mitt där det ser torrt ut och nu går det bättre. Efter hundra meter är jag ute på vägen in till stan. Men ska det verkligen gå så här vingligt? Jag känner mig lite trafikfarlig och koncentrerar hörseln bakåt för att snappa upp eventuella bilar. Solen gnistrar i det tjocka snötäcket som vilar över ängar och gårdar. Däcken susar mot asfalten. Efter några kilometer börjar jag känna mig hemma på Monty igen. Efter ett tag vänder jag och kör samma väg tillbaka. I den långa nedförsbacken sätter självbevarelsedriften in och jag bromsar. Säsongen är lång och det är ingen mening med att ta några risker innan man blivit varm i kläderna, tänker jag när jag sakta rullar in i byn igen.