Man ser återkommande bilderna på hur många procent luftmotstånd varje cyklist har med några småbilder... Roligare om man lägger ihop dom... :)

När vi var ute i Åkersberga på ekomässan och visade upp några liggcyklar så visade mig Dennis (Cykeldennis) en intressant sak som han ritat och det var en 3-hjulig ihopfällbar variant som var då utskuren i aluminum. Uppstartskostnaden vara några tusen och sen så var det i stort sett materialet för ramen som kostade. Han pratade om att det kunde bli ännu billigare om man gjöt ramarna, men att formen skulle då vara lite dyrare att ta fram. Något man kanske kan ta till sig om några sätter sig i en grupp och disskutera framtagandet att kolla på utskurna ramar med vatten eller då ta fram en ram som går att gjuta, och inte då enbart att ramarna måste svetsas ihop från rör. Det verkade som det skulle vara ekonomiskt försvarbart att göra detta med en svensk firma som kapar ut ramen eller gjuter den och inte beställa allt ifrån Asien. :)

Jag känner att ju varmare i sadeln jag blir desto svårare blir det för folk att hänga med. Men i början utav ens liggande karriär så är man långsammare i alla lägen. Vissa backar har jag fortfarande svårt med att hålla farten om jag inte har någon att ta rygg på. Men det går bättre och bättre.

Senaste jag körde hem från jobbet så var det en "racercyklist" som körde förbi mig vid en liten "puckel" på vägen (hyfsatt brant uppför och utför) och jag hade inga tankar först att "tävla". Men eftersom killen småflinade när han cyklade om mig så hängde jag på uppför Tranebergsbron, lång och seg backe.

Killen kämpade och kämpade och kollade både över vänster och höger axel för att se hom jag hängde på... Till slut gick han ner i fartställning för att prova trycka på ännu mer och då började han att sitta och kolla under armhålan efter mig istället för över axeln. Han var mer intresserad av var jag var än det som skedde framför. Inga problem med att hänga på och jag hade tanke på om jag skulle dra om honom eftersom jag fick sakta ner lite vid halva backen... när vi var 30m ifrån toppen så slog jag av på takten och det börjar plana ut så fick han sig en liten läxa att det är något speciellt när man ligger ner, även uppför. Han svängde tyvärr av efter halva utförsbacken på Tranebergsbron, annars så hade han fått sig ett smakprov vad som händer nerför och på raksträckor med en tjockis på liggcykel. Detta efter att inte ha cyklat på 4veckor efter att ha haft problem med ena knät. :)

Näst sista gången in fick ett fruntimmer känna på detta när man kommer ifrån en backe med liggcykel och får med sig farten uppför "puckeln", att det inte behövs så mycket i trampväg för att snabbt passera med en liggcykel... Så det gäller att inte vingla allt för mycket på en cykelbana då min filosofi är att det kommer alltid en snabbare idiot bakom... ;)

Så att beroende på "var" man kommer ifrån så är det generellt att man är långsamamre i visas backar, beroende på ens teknik och styrka.

Men snackare vi om de som tävlar på landsvägsracer så hinner jag inte med, men däremot de "vanliga" Svensson med dyra racercyklar för pendling är inte några konstigheter eller då cyklar med elassist. Så allt beror på vad och vilka man jänför sig med.

Ojdå, svaret var på Anders post, men det kom in efter MacTommys...

Ja, superlätta skal som t ex Hase Klimax lätta väv på tunna spröt är attraktivt! Spar vikten av ett regnställ dessutom. och man kan ha tunnare kläder när man har vindskydd.

Jag håller med om att man kan trycka på kraftigt på en liggcykel, både när man tar spjärn mot sätet och när man har ett stabilt styre att hålla sig i. Som t ex på min LWB med USS. På den ligger jag ju rätt flackt, så styret funkar bra att hålla i för att inte åka uppåt på sätet. Och så tar jag också backarna bra med den, trots endast två växlar!

Intressant jämförelse med sportflygplanens landningsställ. Det återstår nog att testa med flexibla stödhjul. Min erfarenhet från vinterns praktiska prov är att man har två motstridiga behov att ta hänsyn till:

1) När man "kör omkull" får inte stödhjulet ta i vid för stor lutning, för då blir det både obehagligt och svårt att "styra upp" på två hjul igen.

2) Vid vanlig kurvtagning behöver man kunna lägga ner mer än vad stödhjulen på lämplig "omkullkörningshöjd" medger.

Om detta kan lösas med fjädrande stödhjul återstår att testa. Den metod jag har tillämpat har ju varit att inte köra för fort i svängarna och dessutom luta överkroppen inåt, vilket har gått bra att göra tack vare stabilt USS. Men det går ju inte om man har en smal kåpa.

Stödhjulen behöver inte vara stora - de jag råkade ha i skrotlådorna är max 15 cm i diameter, helgjutna dessutom. Det skulle säkert gå med ännu mindre hjul t ex skatebordhjul, åtminstone om det är omkullkörning pga grus och isfläckar vi vill gardera oss emot. Min erfarenhet är dock att det är när bakhjulet skär i snö på ställen där inte plogningen kommit ner mot asfalten, som man oftast kör omkull. (Detta gäller LWB med lågt belastat framhjul)

Problemet som jag kan se med fjädrande konstruktioner är att behoven är totalt motstridiga. Vid vanlig kurvtagning är kraften liten på det inre stödhjulet, som ska fjädra uppåt. Vid omkullkörning är det mer brutalt. Kraften är plötslig och stor. Då vill man inte ha kraftig nedfjädring och allra minst att den leder till en rekyl.

Nu kör jag kanske väldigt vårdslöst, men redan med mycket stabila och fasta stödhjul så händer det ibland att den första brutala kontakten på ena sidan följs av en likadan när cykeln kastas över på andra sidan. Detta ganska dramatiska förlopp skulle i värsta fall kunna förstärkas av fjädrande stödhjul. Därför får inte stödhjulen sitta för högt, för om lutningsvinkeln blir för stor, så förstärker det problemet. Det skulle i allra värsta fall kunna leda till en slags "highsider" dvs att man välter över stödhjulet!

Om vi sedan håller oss till att diskutera tvåhjuliga "velomobiler" (om nu en velomobil kan vara tvåhjulig?) så måste ju stödhjulen klara vanliga stopp med helst liten lutningsvinkel. Så någon form av låsmekanism är nödvändig. Kan fungera som t ex på Munzo TT, där man ju låser tiltningen manuellt.

Vi har alltså tre vinklar och låsningar att jobba med:

1) liten/ingen vinkel och fast låsning vid vanliga stopp,

2) något större vinkel och mycket stark låsning för omkullkörning som inträffar pga "hjulskärning" och sladd vid färd rakt framåt

3) stor vinkel och lågt motstånd vid nedlägg i kurva.

Fall 3 kan dessutom övergå i fall 2 om man tappar väggreppet och kör omkull i en kurva. Så även fall 3 måste ha ett fast stopp när nedlägget övergår till omkullkörning. Det fasta stoppet för omkullkörning vid kurvtagning får i så fall motsvara max nedlägg.

En vajer för att dra ner stödhjulen är nog en god idé. Ett rejält handtag till vajern skulle kunna bestå av en handbromskrycka från en gammal 2cv. En sån har ett antal hack som spärrar och som löses genom att man vrider och skjuter fram handbromskryckan. Jag har säkert någon sådan liggande i lådorna med veteranbilsdelar. Så när vintern närmar sig är det bara att börja bygga! EcoMobilens hydraulik kan på en lätt 2-hjulsvelomobil ersättas av enkel och lättviktig mekanik.

Helt sant, men det är lika riskabelt att köra omkull på grus. Mina värsta omkullkörningar har varit på sådant underlag. När det är snö och is är faran mer uppenbar och då passar man sig.

Sen kan jag konstatera att jag uppenbarligen bor på en plats där vinterväglag inte skrämmer pendlarcyklister. När det var snö och minus 15 grader i vintras var det ändå lika många cyklar vid resecentrum som bilar! Och cykelhandlarna talar om omfattande försäljning av dubbdäck.

Min erfarenhet är dock att liggcykel inte är särskilt bra när det är snö. Motståndet från snön gör att det går så pass tungt att man ändå inte får del av liggcykelns fördel med lågt luftmotstånd. Jag kör LWB med stödhjul när det är mestadels rent från snö, men när det är isfläckar, risk för svarthalka/isbark, lösgrus och enstaka ställen med snö/modd där skärning kan hända. När det är mycket snö kör jag vanlig väldubbad ståcykel.

Men om man bygger en tvåhjulig velomobil och inte vill ha luckor för fötterna, så måste man ju ha stödhjul, som fälls ner och dras upp, på enklast möjliga sätt. Om de också kan ta emot vid omkullkörning, så är det ju en bonus. En omkullkörning med en tvåhjulig velomobil är inte riskfri, med tanke på att man då fortsätter att glida en bra bit på skalet, kanske ut i biltrafiken eller annat hotfullt.

Att ha stödhjul på lämplig höjd för eventuella omkullkörningar är ju samtidigt ett skydd för att man tippar vid stopp, om man råkar glömma dra ner stödhjulen. Kanske ska man ha "normalläget" för stödhjulen på den höjd som skyddar mot omkullkörning och aktivt frigöra dem vid svängar när man vill lägga ner mer.

Då tänker du på tadpoletrike, Anders? John Tetz löste det problemet - också - genom att flytta fram tvärstaget så att man kan ha fötterna bakom det.