Ytterligare en "dum" kommentar kommer här: Vad man behöver för växlar är dels väldigt individuellt, dels beroende på var man bor/cyklar och förhållandena där. Jag som åtnjuter bara två växlar på min LWB tycker att det är tillräckligt för mina turer i det flacka området kring Trollhättan där jag cyklar mest. De enda backarna med någon starkare lutning är cykelunderfarterna, men tar man bra fart nerför, så rullar man upp på andra sidan utan behov av växling. Jag testar ju Göta Älvbron när jag cyklar till månadsträffarna vid Götaplatsen från Torslanda (dit cykeln kommer med bilen) och då är det segt, det kan t o m jag erkänna. Men jag har hört att den idealiska kadensen sjunker med stigande ålder. Man orkar inte med hög hastighet på pedalerna, men har fortfarande bra styrka. Kanske det är därför "gamla gubbar" kan köra Vätternrundan på enpetare? Vad jag möjligen kan reta mig på är att duomaticväxeln växlar upp på det höga läget och är direkt på det låga. Jag förstår tanken att man ska vara effektivast när det tar emot i backarna, men för mina behov hade det varit bättre med tvärt om. Tidigare hade jag en växelförare endast som kedjesträckare, men upplevde att även den hade för mycket friktion. Fördelarna med duomatic är ju annars uppenbara. Man kan växla vid stillastående, broms finns i navet och inga som helst vajrar behövs som kan frysa på vintern eller gå av.