Kul om ni andra nyliggare (det finns ju iallafall ett par stycken va?) också kommer med lite tankar och funderingar, jag tänkte spreja lite Munzosnack här först iallafall.
Satte mig idag på sadeln på min upprättcykel, lite av misstag kan man säga, efter ungefär tre-fyra veckors pendelcyklande. Mer om det sen.
Sadel och säte är inte samma sak! Det har varit en rätt stor omställning med liggcykeln hittills. Många saker behöver läras om, och snart lär, till på köpet, i stort sett alla cykeltillbehör vara utbytta. B yxor visade sig vara ett mycket svårt plagg, jag har ett (1) par som funkar någorlunda, men då måste jag ha en buff uppdragen över högerbenet, för annars fastnar det byxbenet i kedjan. Dom ser ut som skit nu, bokstavligt talat, och måste färgas om till svart :d De bomullsbyxor som är tillräckligt tajta för att inte fastna, är för tajta för att funka bra annars. Jag får blodstockning! Kör ni lycra, alla lågracercyklister, eller har ni hittat nåt annat? Tips emottages tacksamt.
Korsningar, backar, kurvor och möten är väldigt annorlunda - det är lika bra att säga med en gång. Nu kör jag ju lågräser, ni med sätet högre upp från backen kanske inte riktigt drabbas på samma sätt. Men en riktig gotcha i stan är att man kan s.a.s hamna i skiten vid vissa rödljus. Det är sjuttsingen och tusingen och deras moster vad många korsningar det finns där man får start i backe! Jag gillar INTE start i backe i en högtrafikerad korsning med lågracern. Värsta läget är där man har en tvär sväng in i rödljusstoppet, och dessutom uppförsbacke. Räcker med ett litet lut då. Jag ger ofta upp och går över, och gissa om man förlorar tid i stan på att göra sånt.
Uppförsbackar är klart krävande. Även om jag nu klarar att cykla uppför alla backar som jag tog mig uppför med vanliga cykeln, så är det MYCKET jobbigare med liggis! Det är som om jag får mjölksyra och blodstopp på en gång, blir alldeles kallt i bena, liksom. I och för sig skönt att känna att man får maxa ibland, det känns som bra träning, men jösses, jobbigt! Ska det va så? Hur har ni andra lågräsrare det? Har ni haft det så men det har gått över eller? Ska jag försöka hitta en lite annan position?
Rakor, lätta nedförslut och bra asfalt är en källa till stor njutning, dock. Och cykling i motvind, det är lite lagom euforiskt. Då glömmer man bort värken i benen, även i lätta uppförslut, bara för att det plötsligt går fint att köra om nästan alla. Vilket inte hindrar det faktum att jag fortfarande blir omkörd av fixies i stan. Iallafall om det inte är motvind. Vad är det för folk som kör dom? Dom pwnar mig! Jag tänker alltid "vänta bara tills rakan, då minsann..." men det är alltid gångtrafikanter, vingliga cyklister eller trängda lägen som hindrar mig från att pwna tillbaka.
Jag skulle ju inte glömma den vanliga cykeln, så till sist: hur gick det med den då? Jodå, jag tog ut den på en snabb kvällstur för att vi behövde spana ner i asfalten (fråga inte), och det var ju... en intressant upplevelse. Hur sjutton har man kunnat sitta sådär uppflugen i alla år? Det är ju jättehögt ju! Stenhård sadel också, känns som man måste hålla krampaktigt i styret för att inte trilla av ju. Och snacka om trampmotstånd, jösses vad trögt! Det är väl växlarna... men iallafall. Den rullade ju bra förstås, det har den alltid gjort, men jämfört med lågracern så kändes varje tramptag som en pina. Aj i ryggen, ont i axlar och handleder. Felkonstruerad!
Nä, det är nog så att även om det går trögt framåt med liggcykeln så finns det ingen väg tillbaka nu. Eller så vill jag gärna tro att det är iallafall.
Touringcykling hägrar lite. Challenge Furai är en fin cykel har jag hört... hmmm, man måste bara vinna på lotto först...