Jag tänkte nog på ett mekaniskt system, maskiningenjör som jag är, med lätt allergi mot elektriska saker. (jag har "omvänd elallergi" - allt elektroniskt jag kommer i kontakt med går sönder)
När jag körde med stödhjul i vintras, så var de ju fasta, 10 cm ovanför marken. Vid normal färd var de i luften, och tog i när man "körde omkull", vilket man egentligen inte gjorde, det var bara att fortsätta och räta upp ekipaget. Enda problemet med dem var i svängar när man ville ha större nerlägg.
Det skulle räcka med en frikopplingsmekanism som mekaniskt släppte upp hjulen i normalfallet - de skulle gå upp vid första sväng när man lade ner cykeln. Sen skulle det finnas en steglös spärr, så att de stannade kvar uppe i det läge som motsvarade det maximala nedlägg man gjort under resan. Vid låg hastighet skulle de bara "falla ner". Detta kunde nog styras av en centrifugalanordning, som inte behöver ta någon kraft annat än när hjulen ska ner.
Vid vinterväglag vill man ju att de ska rädda en vid omkullkörning, och då kunde man ha ett "fast läge" vid ett visst ganska litet nerlägg. Vintern är ju som tur är avlägsen, så det finns gott om tid att tänka ut något.