Jag gjorde för ett tag sen en tabell i Excel där jag hade två kolumner. En för farten givet en viss effekt för liggcykel, och en för "ståcykel". Båda med typiska värden för luftmotstånd, rullmotstånd och vikt för en typisk räser jämfört med en flack och medeltung lågräser. Varje rads värden var för en viss lutning, från ett antal procent negativ lutning (dvs medlut) till ett antal procent positiv lutning (uppför alltså).
Därefter gjorde jag två uppsättningar av samma tabeller igen, fast med lite lägre och lite högre effekt.
Resultatet blev att ju högre effekt cyklisten tryckte ner i pedalerna, desto större lutning krävdes innan farten blev högre för ståcykeln jämfört med liggcykeln. Vid 150 W var ståcykeln snabbare redan vid ca 1.7 % lutning. Vid 225 W låg brytpunkten vid ca 2.6 % och för 300 W var det först vid 3.2 % som ståcykeln fick övertaget.
Detta gäller naturligtvis bara för de värden jag valde för luftmotstånd, rullmotstånd och vikt, men jag tog vettiga värden, som nog representerar ett hyfsat genomsnitt för folk som cyklar lite mer aktivt (kroppsvikt 70 kg anser nog vissa är för lågt, men inte jag). En tyngre cyklist kommer att nå brytpunkterna vid svagare lutningar.
För att se hur stor påverkan skillnaderna har på en verklig cykelrutt gjorde jag en kurvanpassning för att få ut en formel för respektive cykeltyps kurva. Formeln gav en viss fart som resultat om man matar in en viss lutning.
Därefter tog jag en höjdkurva från en av mina cykelrundor (registrerad med barometrisk höjdmätare, med en meters höjdupplösning och i genomsnitt ca 8 m längdupplösning) och beräknade den resulterande farten för varje sekunds sträcka i höjdkurvan. Sen räknade jag ut medelfarten för varje cykeltyp. Resultatet för ståcykeln blev väldigt nära det verkliga snittet för rundan höjdkurvan plockades ifrån. Det visade också att liggcykeln var klart överlägsen, trots 12 kg högre ekipagevikt i mitt räkneexempel. Skillnaden var nästan 4 km/h.
Förklaringen är naturligtvis att det inte är så långa sträckor med lutningar som överstiger brytpunkten i Göteborgs närområde. Applicerar man mina beräkningar på en rutt genom Alperna blir resultatet ett annat. I en stigning på 8-10 % lutning är en ståcykel överlägsen i så gott som alla lägen när det gäller fart/effekt, undantaget de fall där liggcykeln är så lätt att viktskillnaden är noll.
On 14/09/2011, Anders Drougge anders.drougge@hdcs.se wrote:
Metoden att ta fart nerför för att rulla lätt uppför vid en cykelunderfart lönar sig ju mycket bättre för liggcyklar, eftersom de inte bromsas upp av ett högt luftmotstånd. Så i de fallen betyder vikten väldigt lite.
När det gäller möjligheten att trampa hårt på en liggcykel har jag en känsla av att ju rakare kroppen är, desto hårdare kan man trycka på, förutsatt att man kan ta spjärn mot ett uppåtböjt ryggstöd (och ev hålla sig fast i styret om man har USS) Detta leder till en hemsk tanke: Kroppen har ju då en ställning i förhållande till pedalerna som är liknande som på en ståcykel, med det undantaget att den är horisontell i stället för vertikal, och att man inte behöver slösa kraft på att hålla kroppen upprätt. I Gunnar Fehlaus bok om liggcyklar har jag läst att en vinkel på kroppen på 120 grader är bäst, men jag undrar om det stämmer?
Jag tyckte mig märka en avsevärd förbättring vid backtagning när jag fick nästan samma körställning på min högräser som jag redan hade på min lågräser!
Min högräser är ju byggd med hjulen och kedjetransmissionen från min gamla MTB, som jag arbetspendlat med i minst 6000 mil. Så då borde det ju bli en väldigt rättvis jämförelse mellan cyklarna eftersom de vitala komponenterna är samma. Redan utan tillvänjning var liggcykeln snabbare. Med MTB:n kunde jag med max ansträngning cykla de 17 kilometrarna till jobbet på 40 minuter någon enstaka gång. Vanligtvis tog det 45-50 minuter. Med samma hjul och drivsystem på liggcykeln gick det lätt på 35 minuter.
-- Anders D
-- Svara gärna EFTER orginaltexten och ta bort den delen som du inte svarar på. Info: http://lists.lysator.liu.se/mailman/listinfo/hpvs