Petter, var glad att du bara skavde skinkan - jag bröt lårbenet i motsvarande situation. Troligen för att jag körde högräser och är äldre och dessvärre skörare i skelettet. Efter min olycka har jag också fått höra berättelser om olyckor med liggcyklar med förfärande konsekvenser - skinnflått ner till armbågsbenet t ex! Jag slapp skavsår tack vare att det var is, alltid något. Men jag har också skavt armbågen rätt rejält vid tidigare marksyning på grus.
Så jag har som du skriver funderat mycket på det här problemet. Men jag har fokuserat mer på cykeln än på kläderna. Våra låga cyklar erbjuder ju en möjlighet att montera skydd mot omkullkörning på ett helt annat sätt än DF-cyklar.
Jag har tidigare skrivit om stödhjul och "kraschmedar", och testat stödhjul, som sitter en bit ovanför marken och bara gör tjänst vid omkullkörning. Det funkar, men har sina risker också. Om man tar en kurva för snabbt och inte kan lägga ner tillräckligt, så riskerar man i stället att välta utåt, ungefär som en deltatrike kan göra.
Så någon form av störtbåge, kanske så enkelt som en fyrkantig rörkonstruktion, som fästs vid ramen, skulle vara något. Då skulle man få "kraschmedar" på sidorna. (Somliga motorcyklar har faktiskt såna, Honda Goldwing t ex, fast det är för att skydda cykeln) På insidan av dessa "kraschmedar" kunde man fästa en stötupptagande polstring, t ex frigolit, som kunde göra samma tjänst vid olycka som frigoliten i en cykelhjälm. Om man nu alls måste kastas ur sätet.
Min idé är alltså att kunna sitta kvar på cykeln vid omkullkörning, utan att slå i marken med någon kroppsdel, varken baken eller armbågen.
Kraschmedarna skulle sitta så högt så att de medger max nedlägg vid kurvtagning (c:a 35 graders lutning) . Då kan de faktiskt också tjänstgöra som ställ.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att ha polstrade "sidor" på sätet som man faller mot vid omkullkörning, men de skulle knappast skydda armbågarna.