Tog mig ungefär ett halvår av liggcykling innan isandet i benen försvann i uppförsbackar. Det kom tillbaka igen i början av nästa säsong (efter vinteruppehållet). Fortfarande är jag helt fascinerad av hur mycket det sliter att cykla i uppförsbackar. Även i jämförelsevis svag lutning i lite längre backar (vi ska minnas att det är Göteborgstrakten vi pratar om). Detta på Munzon, som är en lågracer.
Jag sitter relativt utsträckt, med vevlagret högt i förhållande till baken. Raptobikens geometri är ganska lik, men jag kan eventuellt sitta ännu lägre. Är inte och kommer aldrig att bli någon elitcyklist, men cyklar utan problem 4-5 mil på Munzon. Så fort jag kommer ut på rakan börjar det gå fort - nerförsbackar ska vi inte tala om, även om det bara är svaga nerförsbackar då går det det alldeles för lätt att komma upp i typ 50. Samtidigt är det en otroligt avslappnad och på nåt sätt "fri" sittställning.
Så jag tror att det i första hand är geometrin som skiljer. Uppför med vanlig hoj är inga problem - eller, åtminstone inte jämfört med liggcykeln.