Men Bruno, det som fört oss fram till detta samhälle, är alls ingen extremism utan oändligt mycket anpassning och bekvämlighet. Och självgodhet. Vi kommer att bli extrema den dag då vi inte längre kan leva som vi vant oss vid. Frågan är om vi i det skedet kommer att vara konstruktivt extrema eller destruktivt extrema.
Jag håller med dig om att detta lätt blir en lek med ord och begrepp. Och jag tror inte för en sekund att räddningen ligger i att ställa in siktet mot det extrema. Precis som du säger är det ett begrepp som alltför lätt går att relativisera. Dessutom har vi ju den pågående devalveringen/urholkningen av dess betydelse. Det har gått mode i att vara extrem, därför att allt känns slätstruket.
Däremot att upptäcka och inse hur bekväma, lata och lättledda (oextrema om man så vill) vi blivit - det kan kanske få oss att vilja prova nya lösningar även om det skulle kosta lite. Och för att knyta an till inledningen: jag tror att det är just det som professor Knoflacher försöker göra med sin konstruktion.
Den Thu, 29 April 2010 22:09 skrev B D:
Om det extrema blivit det normala så är det alltså inte fel att tala om att vår livsstil är extrem trots allt.
I ett större historiskt perspektiv kan man mycket väl beteckna vår livsstil som extrem. Även i förhållande till hållbarhetsaspekten. Som vanligt måste man ange referensramarna när man uttrycker sig.
Idag såg jag en som tog bilen till elljusspåret för att springa 3 km för att därefter direkt sätta sig i bilen. Normalt sett om man ska få utbyte av träningen ska man varva upp och ner en kvart eller så.
/Bruno
-- Svara gärna EFTER orginaltexten och ta bort den delen som du inte svarar på. Info: http://lists.lysator.liu.se/mailman/listinfo/hpvs