En olycka sker ju oftast när man minst anar det, inte när man förstår att något är farligt. Så var det för mig när jag körde omkull med högräsern. Hade i och för sig satt ner foten några gånger och känt efter att det inte var halt, men trampade raskt på i lite medvind, solen sken och det var ett par plusgrader. Hur fint som helst. Ny rekordtid på sträckan Torslanda-Trollhättan låg inom räckhåll. Plötsligt låg jag där på asfalten med brutet lårben!
Efterklok kan man ju vara - uppklarnande på morgonen brukar innebära att det blir frost på marken, speciellt i skogspartier där marken är kallare. Och högräser är inte ofarlig vid marksyningar, vilket jag hade fått för mig. Men klockrent fall från 60 cm sitthöjd mot hård asfalt räcker för att slå av ett ben.
Å andra sidan så innebar fallet från liggcykeln att det inte var någon risk för huvudet eller händerna/handlederna och andra mer känsliga kroppsdelar. Benet har ju faktiskt läkt och jag är efter 4 månaders återhämtning nästan tillbaka vid den kondition jag hade vid olyckstillfället. En huvud- eller handskada kunde ha varit mcket värre.
En vanlig cykel, som vår olycksbroder körde, är ju dessvärre ett ganska farligt fordon - det ligger i konstruktionen. Hög fallhöjd, huvud och händer/armar först att nå marken om man kör på något eller kör omkull. Där har våra liggcyklar en klar fördel.
Sen hjälper ju inte en hjälm mot att bryta nacken. Men jag tror att liggcykel är avsevärt bättre än vanlig cykel, även för att undvika en sådan skada.
Efterklok kan man som sagt vara. Men en lärdom jag har dragit är att jag inte kommer att ta högräsern mer på vintern. Däremot kommer jag att jobba vidare på konceptet lågräser med någon form av kraschskydd för att kunna njuta av liggcykelns fördelar även när väglaget är opålitligt. Och tillsammans har vi en mission att fylla, genom att propagera för våra både säkrare och roligare liggcyklar!