Jag tror ibland "raceråkare" är ganska konservativa / modemedvetna, med mycket märkes- elitfixering. Mycket för att det är definierat vad som anses "rätt" redan, och för att det finns klara förebilder i proffsloppen där cykel är mycket mer snävt definierat, vad man må säga om det.
Bram Moens gjorde väl viss publicitet på "den stora styrkepröven", men då alternativen var att 1. erkänna att det *är* en cykel och att racercyklar inte är snabbast, och följdaktligen kanske känna att man måste konvertera till liggcykel för att hålla sig i tät med utvecklingen 2. klassa bort det som "fusk" trots att det från början räknades som cykel i ett lopp som annars inte begränsar utrustning. Dessvärre valde man nr 2.
Hursomhelst tror jag randonneur- och audaxcyklister, och andra långfärdsåkare är mer lättkonverterade (trots att de gillar lädersadlar :-) : De är delvis en "subkultur" jämfört med kortloppåkare, de är mer inriktade på saker som faktiskt fungerar / något mindre modemedvetna, bl.a eftersom man faktiskt ska tillbringa ibland mer än ett dygn i sträck på sin maskin, och dessutom inte har följebil osv. Just att man kör långt gör i alla fall öppenheten för liggcykel stor eftersom "sadelpijn" och andra ergonomifrågor är högst viktiga. *Sist men inte minst*: man kan gå hur långt som helst inom "tävlingsformen" som liggist - alla cyklar är tillåtna. I racervärlden sätter UCI stopp, och även om man inte tänker lösa elitlicens är det en psykologisk spärr.
Ska se om mina ideer om audaxåkares öppenhet stämmer, när jag tänker umgås mer med dem nu i vår :-). Räknar med att få alla sorters reaktioner.
allt väl Per Eric -- ^): Per Eric Rosén http://rosnix.net/~per/ / per@rosnix.net GPG 7A7A BD68 ADC0 01E1 F560 79FD 33D1 1EC3 1EBB 7311