Förkyld som tusan. Kunde dock inte hålla mig ifrån att ge mig ut på Vipern. Vaddå, jag hade ju försökt justera växeln så jag kunde använda de fasta lägena istället för det klassiska friktionsläget. Det måste jag ju bara testa hur det funkar. Fick inte till det riktigt, man får liksom småreka för att få det att sluta kvillra på vissa växlar. Nåja, gav mig iväg. Försiktigt. Är ju förkyld. Vevar långsamt uppför, rullar nerför. Det hela känns mycket avkopplande.
Kommer så småningom fram till en grusväg som jag inte cyklat på tidigare. Oj, så skoj... att grusväg kunde vara så himla roligt! Vevar mig stillsamt uppför backarna och låter trehjuling falla nerför. Tjohoo! Att det halkar lite i rullgruset emellanåt känns bara roligt. Med tre hjul är det ju rätt så svårt att halka omkull...
Vägen tar slut i en vändplan. Obehörig motortrafik ej tillåten. He he, men jag har ingen motor... svänger in på, ja, det är två hjulspår med gräs mellan som fortsätter. Tar små avstickare på någon småväg som ansluter. Vänder då de inte leder just någonstans.
Sand, grus och gräs som underlag om vartannat. Oj jäklar vilken nerförsbacke, den kommer jag aldrig uppför när jag ska tillbaka... full av grovt grus och sten är den också... hm, bromsar mig försiktigt nerför, vägen blir allt lerigare och smalare och är bitvis blöt så att hjulen sjunker ner. Hjulspåren liknar till slut två parallella och fuktiga skogsstigar med högt gräs och örter omkring. Den tar slut vid ett litet hus. Det verkar öde.
Vänder på gräsplanen framför huset, tar av i en kort men braaant och stenig uppförsbacke (undrade hur det gick till egentligen, men upp kom jag...) upp på en underlig slinga mitt ute i skogen, ett slags skogsbilväg. Vipern klättrar villigt och snällt på, och jag sitter förundrat och upplever detta. Jag har inte klivit av cykeln en enda gång sedan jag for iväg hemifrån. Åker slingan runt över hård lera, packad sand och sten, så vänder jag ut på den lilla skogsvägen igen, lägger bakhjulet i grässträngen i mitten i den där hiskeliga grusiga och steniga uppförsbacken... och cykeln klättrar snällt uppför! Det hade jag aldrig trott... Ett förmodligen rätt så fånigt flin breder ut sig i mitt ansikte.
Kommer så småningom ut på den större grusvägen igen. I ett ögonblick glömmer jag förkylningen och spänstar iväg så att gruset sprätter och ett vinande växer från de stora Gottihit-däcken. Men så kommer jag ikapp mig själv och slår av på takten.
Jag kliver av först då jag är hemma igen Två mil. Knappt 13,5 i snitt. Jag känner mig vederkvickt. Och glad. Aldrig hade jag trott att cykeln skulle klara av sådana strapatser utan problem. Synd bara att jag inte hade en kamera med mig.
/Bruno
_____________________________________________________ Gratis e-mail resten av livet på www.yahoo.se/mail Busenkelt!