Redan under 1970-talets miljödiskussioner myntades begreppet "bilbygden". Man menade då att folk började bosätta sig långt från sin arbetsplats, och utan allmänna kommunikationer. Bilen var hela förutsättningen för boendet.
Insikten om cyklingens goda inverkan på miljö och hälsa börjar nu omfattas av allt fler, men samtidigt försämras alltså möjligheterna att cykla pga vägar som är farligare för cyklister.
Med andra ord så riskerar "bilbygden" trots denna nya insikt att omfatta även områden som ligger så pass nära arbetsplatser och samhällsservice att de kan nås med cyklar och elcyklar. Kanske är det en undanflykt, men väldigt ofta hör man att folk säger att de gärna skulle cykla mer, men att de uppfattar det som för riskfyllt.
Jag har förmånen att bo där man har byggt nya mötesfria vägar skilda från de gamla, så att man på det sättet fått bra lokalvägar, som även lämpar sig för cykling. Och där man lagt den nya vägen över den gamla, så har man faktiskt byggt nya lokalvägar. Kanske beror det på att det är gott om jordbruk i området, med följande traktortrafik. Det är nog värre i skogsbygd/glesbygd.
Men det finns också vägar (dock ej mötesfria) som definitivt inte lämpar sig för cykling (smala OCH hårt trafikerade) där man önskar sig en separat cykelväg. Cykelfrämjandet jobbar hårt för det, men det är trögt. I några fall, där det saknas en vettig cykelväg på endast en kort bit av sträckan menar Trafikverket att det är kommunernas ansvar och kommunerna menar att det är Trafikverkets. Och inget händer!