Jag har svårt att på grundval av artikeln sätta mig in i vad som hände och hur det såg ut på platsen så jag avstår från att ha någon åsikt. Men en sak jag har funderat över och som kan ha spelat roll i skeendet är bristen på kommunikation.
Principiellt finns i trafiken tre aktörer: bilister i bilar, cyklister på cyklar och fotgängare. Mellan bilisterna och de övriga finns ett stort avstånd: bilisten kan inte ha någon intelligent kommunikation med omvärlden. Han eller hon är genom sin instängdhet hänvisad till att blinka (vitt eller orange ljus) alternativt utsända ett entonigt ljud från signalhornet. Alla känslor, åsikter, varningar och kommentarer som inte går att uttrycka med dessa medel får bilisten behålla inom sig.
Att bilen som ägnas så stor omsorg i fråga om teknisk utveckling inte medger föraren annat än denna torftiga kommunikationsmöjlighet förvånar mig. Häromdagen klappade jag en gammal T-Ford och kunde konstatera att man från förarsätet ganska enkelt kan kommunicera med omvärlden. Trots regnskydd är kupén öppen och föraren väl synlig. Det verkar som om utvecklingen av bilen har gått mot att isolera bilföraren. När jag ska gå över gatan och tittar in i den sluttande vindrutan på en modern personbil ser jag ofta inte föraren utan bara speglingen av moln och höga husfasader.
Bilisterna utgör alltså det största potentiella hotet (genom fordonets vikt och hastighet) samtidigt som de är den aktör som är mest isolerad från trafikgemenskapen. Både cyklister och fotgängare upplever att vad man än gör i trafiken måste man först ta hänsyn till bilisterna. Det blir lätt en absurd situation när en allt tätare trafik ställer högre och högre krav på att vi meddelar oss med varandra samtidigt som bilisten i sin moderna bil blir allt mer avskuren och isolerad.