06-10-08 21.07, skrev B D på be_dal@yahoo.se följande:
Tänk, en gång i tiden när jag var ung och bodde i norrland korsades snöytor av skidspår. Innan jag flydde söderut för ett par år sedan hade utvecklingen gått dithän att skidspåren ersatts av snöskoterspår, och jag fick höra att det var längesen de såg någon som jag som var ute och åkte skidor utomspårs. Jag fick höra att det t o m i vissa lägen kunde vara farligt, eftersom jag kunde bli påkörd av en snöskoter. Det är som om något får ett upplevelsevärde först om vi hakar på en förbränningsmotor på det.
Mina tankar exakt! Allt ska motoriseras. Kanske handlar det om potens. I Populär Historia skrev någon i samband med järnvägens 150 år, att när ångloken var nya, så brukade männen tala om styrkan i en maskin -- "stark som en maskin". Fram till dess hade få färdats snabbare än man kunde springa, inte ens växlade cyklar på asfalt var vanliga. Avstånden kunde betvingas, naturen kunde bemästras! Förhoppningsvis har befolkningen nu vant sig vid tanken att motion är bra för kroppen, och att bilar är dåliga för städerna. Det verkar som man långsamt börjar koppla ihop dessa två tankar.
Ändå är man lite kufisk om man avstår från att ha bil, och det är svårt att helt lämna tanken att man bara inte har råd.
Mina kompisar använder torktumlare i källaren och bänkdiskmaskin i köket. Själv brukar jag hänga kläderna på tork i badrummet och har droppskåp så jag sparar plats på bänken i köket. Enklare, omotoriserat, men lika bekvämt. http://www.smarthem.se/product_info.php?products_id=264
Dessutom är det knepigt att det är JAG som beter mig farligt som ger mig ut på skidor eller på cykel, inte de som faktiskt hotar min existens. Det är som om det man hängt en motor på är oantastligt på något vis.
Jag har gått i den fällan. Jag tänkte länge att cyklister borde hålla sig borta från landsvägar. Nu inser jag vilken fartdåre-mentalitet jag bar på då, kanske fortfarande. Jag tänkte att det är inte den ofarlige cyklisten som bestämmer takten, utan den farliga bilen. Skrämmande egentligen.
Erik Sandblom