Hej igen! I något annat sammanhang skrev jag nednstående synpunkter på val av liggcykel. Kanske kan ge någon vägledning?
Hur ska man veta vilken liggcykel som passar en? Frågan rymmer flera aspekter: Dels vad som passar en själv som person, dels vilken typ av cykling man ska ha den till, och dessutom om det är cykling enbart vid fint väder eller om det är cykling året runt, i ur och skur.
Jag har två hembyggda liggcyklar, väldigt olika varandra. En "högräser" inspirerad av Bachetta Giro 26 (översätesstyrning, sitthöjd 60 cm) med 2 st 559-hjul och kraftiga touringdäck, och en "lågräser" LWB inspirerad av "Marauder" (undersätesstyrning, sitthöjd 30 cm) med 584-hjul bak och 406-hjul fram, med lite tunnare touringdäck än högräsern. Jag växlar mellan dem utifrån vilken typ av cykling som är aktuell. Valet är ibland självklart, men inte alltid.
Med högräsern syns man och ser man bra i stan, och den funkar bra när man cyklar tillsammans med "vanliga" cyklister, men den är svår vid stopp/start eftersom pedalerna sitter så högt. Den är helt enkelt svårstartad. Den går fint på grus och skogsvägar och är något så när komfortabel tack vare tjocka däck och stora hjul. Farlig vid halka fick jag erfara när jag i hög fart körde omkull i på förrädisk frosthalka och bröt lårbenet.
LWB:n är ju låg, så man syns och ser dåligt i stadstrafik, men den är väldigt lätthanterad vid stopp/start, eftersom fötterna är så nära marken. Den är bekväm, framför allt för att den långa ramen sviktar lite och det lilla framhjulet sitter så långt fram att stötar inte fortplantas så hårt till sätet. Undersätesstyrningen är också mycket bekväm. Men man kör lätt omkull på grus när det lågt belastade framhjulet tappar greppet, men smällen mot marken blir lindrigare tack vare den låga sitthöjden.
I regn är högräsern bättre, tack vare att man sitter så högt över framhjulet. Lågräsern har en väldigt "heltäckande" framskärm, men lortvatten som kastas framåt av framhjulet kan man få i ansiktet.
Vintertid är dubbdäck helt nödvändiga, men jag har hittat en annan variant till lågräsern: Jag har försett den med små "stödhjul", som sitter en dryg decimeter upp från marken, med en bredd av c:a 70 cm. Med dem monterade kan jag cykla i stort sett som vanligt. (nedlägg begränsas, så snabb kurvtagning är svår, man får luta sig inåt för att inte tippa utåt, vilket inte är så farligt, men obehagligt) Lösgrus, isfläckar, spårig is och andra farligheter är inte längre ett hot. Man cyklar "omkull" men kan glatt trampa vidare och med en styrrörelse räta upp ekipaget. Man har praktiskt taget samma säkerhet som en trike, men gör bara ett spår. Det är en stor fördel, när det är tungt väglag t ex snö/modd etc. Man behöver inte heller ha tungt rullande dubbdäck.
Bifogar en liten bild (tagen 30/12), på den lite provisoriska men effektiva stödhjulsinstallationen, som gjort att jag kunnat cykla 150 mil på alla underlag under tiden jan-april i år, som en effektiv rehabilitering efter det ovannämnda benbrottet.