Problemet som jag kan se med fjädrande konstruktioner är att behoven är totalt motstridiga. Vid vanlig kurvtagning är kraften liten på det inre stödhjulet, som ska fjädra uppåt. Vid omkullkörning är det mer brutalt. Kraften är plötslig och stor. Då vill man inte ha kraftig nedfjädring och allra minst att den leder till en rekyl.
Nu kör jag kanske väldigt vårdslöst, men redan med mycket stabila och fasta stödhjul så händer det ibland att den första brutala kontakten på ena sidan följs av en likadan när cykeln kastas över på andra sidan. Detta ganska dramatiska förlopp skulle i värsta fall kunna förstärkas av fjädrande stödhjul. Därför får inte stödhjulen sitta för högt, för om lutningsvinkeln blir för stor, så förstärker det problemet. Det skulle i allra värsta fall kunna leda till en slags "highsider" dvs att man välter över stödhjulet!
Om vi sedan håller oss till att diskutera tvåhjuliga "velomobiler" (om nu en velomobil kan vara tvåhjulig?) så måste ju stödhjulen klara vanliga stopp med helst liten lutningsvinkel. Så någon form av låsmekanism är nödvändig. Kan fungera som t ex på Munzo TT, där man ju låser tiltningen manuellt.
Vi har alltså tre vinklar och låsningar att jobba med:
1) liten/ingen vinkel och fast låsning vid vanliga stopp,
2) något större vinkel och mycket stark låsning för omkullkörning som inträffar pga "hjulskärning" och sladd vid färd rakt framåt
3) stor vinkel och lågt motstånd vid nedlägg i kurva.
Fall 3 kan dessutom övergå i fall 2 om man tappar väggreppet och kör omkull i en kurva. Så även fall 3 måste ha ett fast stopp när nedlägget övergår till omkullkörning. Det fasta stoppet för omkullkörning vid kurvtagning får i så fall motsvara max nedlägg.