Metoden att ta fart nerför för att rulla lätt uppför vid en cykelunderfart lönar sig ju mycket bättre för liggcyklar, eftersom de inte bromsas upp av ett högt luftmotstånd. Så i de fallen betyder vikten väldigt lite.
När det gäller möjligheten att trampa hårt på en liggcykel har jag en känsla av att ju rakare kroppen är, desto hårdare kan man trycka på, förutsatt att man kan ta spjärn mot ett uppåtböjt ryggstöd (och ev hålla sig fast i styret om man har USS) Detta leder till en hemsk tanke: Kroppen har ju då en ställning i förhållande till pedalerna som är liknande som på en ståcykel, med det undantaget att den är horisontell i stället för vertikal, och att man inte behöver slösa kraft på att hålla kroppen upprätt. I Gunnar Fehlaus bok om liggcyklar har jag läst att en vinkel på kroppen på 120 grader är bäst, men jag undrar om det stämmer?
Jag tyckte mig märka en avsevärd förbättring vid backtagning när jag fick nästan samma körställning på min högräser som jag redan hade på min lågräser!
Min högräser är ju byggd med hjulen och kedjetransmissionen från min gamla MTB, som jag arbetspendlat med i minst 6000 mil. Så då borde det ju bli en väldigt rättvis jämförelse mellan cyklarna eftersom de vitala komponenterna är samma. Redan utan tillvänjning var liggcykeln snabbare. Med MTB:n kunde jag med max ansträngning cykla de 17 kilometrarna till jobbet på 40 minuter någon enstaka gång. Vanligtvis tog det 45-50 minuter. Med samma hjul och drivsystem på liggcykeln gick det lätt på 35 minuter.