Man kan inte få alla fördelar på en gång. Min högräser (byggd efter Bacchetta Giro 26) är bra i stan, när den rullar, eftersom man syns hyggligt och sitter förhållandevis högt (60 cm), så att man ser bra. Men den är en pest vid stopp/start. I regel sätter jag mig upprätt när jag ska igång och sparkar mig upp i lite fart, som med en springcykel. (liknar vaggande anka dessvärre). Sen kastar jag mig bakåt mot sätet, och slänger upp fötterna på pedalerna. En viss gymnastisk övning! Eftersom den är väldigt lättbalanserad funkar det. Bäst är när det finns en stolpe eller ett räcke att stanna vid. Då behöver man ju inte ta ner fötterna från pedalerna.
Den låga räsern (LWB, sitthöjd knappt 30 cm) syns inte så bra pga sin låga höjd, men är väldigt bra vid stopp/start, tack vare att det är så nära till marken för fötterna. Den startas bäst genom att jag håller cykeln med ena foten och sätter upp den andra foten på pedalen. När det blir grönt är det bara att trampa iväg. Men det händer att jag tappar balansen och måste slå ner fötterna snabbt för att inte välta. Och sen "starta om".
Bäst i stan är "cruisern" (easy racer-liknande) med sitthöjd 50 cm, trots sin längd. Lättstartad och lättbalanserad, men ändå suveränt bekväm på korta distanser. (Ej på riktigt långa, man får träsmak faktiskt)
Mikael skriver en bra sak, som jag också har tillämpat, och det är att ha "taggiga" pedaler, som gör att foten hålls kvar utan clips eller liknande. Att ha välmönstrade skor som "fastnar" mot pedalerna gör saken ännu bättre. Bra att använda vid "lärotid" när man kan behöva sätta ner fötterna snabbt.