--- jonas westerdahl jonas.westerdahl@fbg.nu skrev:
Ok, då tillåter jag dig att vara petig på den punkten.
Äsch, jag är väl bara lite grinig, är förkyld för tillfället.
Men ändock ser jag skillnad i den direktverkande kraften från tramporna, jmf med den sugande slirande i paddeln.
Instämmer. Konsten är att "fästa" paddeln i vattnet så att den slirande känslan försvinner, man smyger igång kraften och även en smal paddel kan då liksom "fastna" i vattnet. Häftig känsla då man lyckas med det!
Mest är det "touringkänslan". Lättheten då man tar det lugnt. Sen är det också mysigt med direktheten i en rejäl paddel eller känslan att man kan "sega på" med långa vevarmar. Personligen återvänder jag gärna till lättheten. Men, YMMV. Reeespect!
Jag stressar också på ibland, och det kan vara riktigt kul och skönt att pumpa på, som när man ligger och snittar kring 30 med Mangon, men jag har inte längre riktigt kroppen för att verkligen sträcka ut, framförallt lederna säger ifrån, och det är det som är skönt för mig med korta vevarmar och smala paddlar, för mig som jag använder dem känns de mindre i mina onda leder.
Men jag blir långsamt i allt bättre form, och det kan innebär att mina önskemål och krav ändras med tiden.
För mig är det tvärt om, jag paddlar inte så mycket, är rätt ovan paddlare, men cyklar desto mer, mycket p g a familjesituationen.
Jag tror vi alla har rätt, på våra lite olika vis. Och visst haltar min jämförelse ur fysisk synvinkel, handlar mer om känslan så att säga.
Stressputte är jag också. Fast det märks inte ute på havet där man kan varva ner och känna verklig livslust. Håller du med?
Definitivt! Längtar ibland efter kajaken så det gör ont. Minns då jag arbetade från en tvåmans kajak tillsammans med en biolog och inventerade kust för några år sedan. Bättre jobb kunde man nog inte haft... det var faktiskt så mitt kajakintresse blev konkret så att säga.
/Bruno