Skrev Anders Drougge
[…] alla låga cyklar har ett mycket
litet tröghetsmoment, dvs välter
snabbt om man tappar balansen
- ju högre cykel desto större trög-
hetsmoment i sidled och därmed
lättare att balansera. Men det är
en nackdel man får ta om man vill
undkomma motvinden genom att
vara nära marken.
Vi alla begriper det instinktivt, men har ändå lätt för att förbise konsekvenserna av att tippa på en lågracer i TRAFIKEN. Du, som haft den tråkiga "erfarenheten" av ett lårbensbrott, och andra inte mindre "trevliga" cykel-relaterade skador, borde om någon veta tillräckligt om de sammanhangen. Även om vissa kan tycka att nöjet uppväger riskerna, är jag av den åsikten att inget nöje är så nojaktigt givande att det berättigar risken att bli dödad, eller—värre— lemlästad i trafiken. Måhända är det bara jag som tycker så, som efter några ganska ofarliga men ändock tillbud, i princip gett upp cykling på annat än Stockholms bakgator.
När jag började intressera mig för recumbents 1992, tog jag nattåget till Umeå för att träffa och prova Mats Nilssons 5 hojar, bland dessa hans Flevobike, som jag redan tidigare tyckte såg mest modern ut, därmed intressant för min del. Gissa om jag blev förvånad när jag mötte Mats med gipsat underben… några veckor tidigare har han vält och fått Flevos tunga vevpaket fram på sin fot (han kunde cykla sedan med det andra benet och SPD-pedalen på sin Trice). Jag upptäckte snart att jag inte är av denna flying-by-the-seat-of-your- pants-sort, som krävs för att bemästra Flevon. Några månader senare var jag i Holland, och berättade om det för en ganska så vig 45-årig fysiker–som dock bestämde sig att införskaffa en Flevo ändå. Ett par veckor senare råkade han ut för precis samma skada som Mats, med titanspikar i foten som följd. Finito Flevo fär min del (och jag har ändå besökt deras sterilt rena fabrik och fått bra intryck av dem).
Förresten, jag hittade nyligen arkiverat website om min Bikemania '92-resa, där allt detta står omskrivet: http://goo.gl/Tq3Io (men börja gärna med introt http://goo.gl/5vrxi OBS kan ta ett tag ;-))
För att inte några missuppfattningar
ska råda: Jag äger ingen raptobike
[…] man behöver inte vara ung
och kroppsvig för att njuta av en
raptobike.
Nej, det var ingen anklagelse från min sida mot dig heller, snarare en förundran, att du tycktes tro att Torbjörn, som redan aviserade vissa balansproblem, skulle klara av det —speciellt det dynamiska stoppet— lika bra som du lärt dig självt. Där- med vore saken biff. En ologisk åter- vändsgränd detta.
Jag hade för avsikt att avsluta med något käckt, men det har jag tappat under tiden… så ni får nöja er med min konstatering, att nyckeln till överlevnad i trafiken, läs: fortsatt cykling för egen maskin, är att tänka på sig självt som ett jagat villebråd, inte som en Allan med sin Magnifika Niokilos Femtiotusens Kålfiberlågräser med Rätt att Bli Åtittad.
Ian