I helgen besökte jag Bruno och Kalle Dal i Kvissleby och orsaken till mitt
besök var att skapa mig en uppfattning om Steintrikes Viper för i år har jag
bestämt mig för att det skall bli en trehjulig medvindare. Den upprätta
cykeln är jag mer än trött på.
För att komma dit åkte jag med Y-bussen ifrån Stockholm och sex timmar
senare släpptes jag av vid en OKmack i Kvissleby. Där stod Bruno och Calle
väntande.
De bjöd på en fika och jag fick ta igen mig litet efter resan och sedan
plockades cyklarna fram. De har en strålande provslinga runt knuten på
ungefär en mil som är väl kuperad med ordentliga backar och härliga
utförslöpor.
På lördagen cyklade vi åt ena hållet och på söndagen åt det andra.
Det som slog mig med cyklarna var att de var låga, förbaskat låga, skall jag
sitta i den där tänkte jag i mitt stilla sinne. Bruno kröp ner i en
trajkarna lattjade runt litet på gården så jag beslöt mig för att göra
detsamma.
Den enda provturen med trajk jag tidigare gjort är med tricekopian i Malmö
en blöt höstdag förra året. Steintrike Viper är en helt annan historia en
tajt liten gokart i jämförelse. Så låg, jag stirrar ner i marken och undrar
om den här apparaten kommer att hålla för mig då jag väger 100kg. Efter att
ha snäppat in spd skorna i pedalerna bär det iväg litet trevande och inser
rätt omgående att jag kommer att ha svårt att hålla reda på alla
växelsspakar. På det vänstra styret sitter det barends för framväxeln och
på höger sida för bakväxeln och en separat Torpedo växelspak för
för de tre växlarna i Sram navet.
Vipern är utrustad med ett Shimano Sora tvådelat vevparti fram med 39/53
kedjekransar och 11-34 megarange klingor bak, kedjan förflyttas av en
Shimano Alivio växel.
Vidare är den utrustad med 20" däck, tre 50mm feta Nokian bmx däck. Sätet
består av en stålram med en meshduk uppspänd däremellan.
Det var med skräckblandad förtjusning jag kröp ner i Bruno Dals Steintrike
Viper. Det kändes avigt, jäkligt avigt och jag undrade vad i hela världen
har jag gett mig in på.Vi rullade iväg ut på vägen och satte av i låg fart
medan jag febrilt letande efter en passande växel det fanns ju så många att
välja på, 48 st.
Man sitter 20 cm över marken och det känns härligt ända tills jag blev
omkörd av ett monster nej det var en vanlig Volvo det är först då jag fick
perspektiv på hur lågt man sitter på en sådan här apparat och det kändes
litet kymigt men vi har långt kvar och vi trampar på med Bruno framför i den
andra Vipern och Calle på en MTB bakom. Det som frapperar mig är att man
inte känner av guppen speciellt mycket vilket måste bero på att hjulen
sitter isär så att inte framhjulen och bakhjulet råkar ut för samma potthål.
Vi cyklar uppför och nerför och luften tar fort slut men jag känner ingen
som helst trötthet i benen vilket var en överraskning. Däremot så tar luften
slut i första större uppförsbacken och jag flåsar som en blåsbälg modell
större. Vi stannar på toppen av backen för att jag skall kunna återhämta
mig. Då har jag noterat att det översta tvärstaget på sätet sitter ihöjd med
min översta nackkota vilket är obehagligt men vet att den kommer att ändras
på på MK3 orna.
Först mot slutet av testrundan får jag in en antydan till teknik och
försöker spinna men det är litet knöligt. Väl hema hos Bruno och Calle så är
jag inte riktigt övertygad om att det här med en liggtrike trots allt är min
melodi.
I vårt samtal visar det sig att vi har andra gemensamma intressen och likaså
bekanta men det är en annan historia.
Söndag morgon väcks jag av en härlig värme och en tindrande sol. Vi äter
frukost och gör oss i ordning för en morgonrunda. Denna gång cyklar vi i
motsatt riktning och jag märker genast att jag lärt mig en del under
gårdagens tur och får till tekniken på ett helt annat sätt. Det går fortare
och jag kan spinna en del, snittar rundan på 18,8km och det är roligt att
cykla, riktigt roligt. Jag vågar släppa på litet i utförslöporna. Calle
cyklar även denna dag på MTBn och han påstår att det är motvind på vissa
partier efter banan men jag känner inte av det i trajken. Jag är betagen i
Vipern samtidigt som jag vet att den här modellen kommer alldeles strax att
ersättas av en vidareutvecklad Viper kallad MK 3. För mig som nybörjare inom
liggcykel så verkar Vipern vara en mycket bra instegstrajk till ett
fördelaktigt pris jämfört med konkurenterna.
Gårdagens tveksamheter har gått upp i rök och jag hör ett rop ur mitt inre
som säger Vill ha, Vill ha!
Att anmärka är att den är i första hand en dagscykel inte en touringcykel.
Det finns inte utrymme att sätta dubbla väskpar på den såvitt jag kan
bedöma. Kanske Robert Stein begåvar oss med en sådan framöver också. Mk 3 an
är ännu inte klar för leverans så jag får tålmodigt vänta ett slag till.
Tack Bruno och Calle för er gästfrihet.
Mats S