Ett sällsynt inblick i hur en kumulativt (stegvis) sintrad cykel-manick i titan kommer till… ju längre man läser, desto mer obegripligt blir artikeln för andra än produktionstekniker på det området—men då har man åtminstone fått bekräftat vad man inte dög till i alla fall ;-)) Så läs på så långt du kan, och strunta i resten.

“3D Printing Titanium & the Bin of Broken Dreams” (illustrerat)

https://medium.com/3d-printing-stories/3d-printing-titanium-the-bin-of-broke...

P.S. Därmed inte sagt att 3D-printing förblir en udda tillverkningsmetod för all framtid. Det forskas på för fullt i den branschen. I någon av TV nyheterna den gångna veckan visades en kortis om en ny variant där en ~10cm hög modell av Eiffeltornet tog 3-4 sekunder att framställa (i plast, uppochnervänt), mot uppskattningsvis 5-10 minuter i nuvarande fall. Så vem kan säga att man inte ska räkna med motsvarande framsteg även vad gäller 3D-printing i metall och/eller förspända konstfiber framledes?