Hej alla,

Min VM-satsning började storartat! Cykeln var försedd med hjulkåpor och aerodynamiskt kedjeskydd. Halvkåpan hade inte hunnits med, men det kändes helt Ok att tävla i den okåpade klassen. Mitt första lopp var 100 meter dragracing, och en av oss tre som skulle starta i heat 'L' dök inte upp. Den andre, en dansk, som skulle köra såg rätt vältränad ut, men jag bestämde mig för att ge allt. En funktionär höll i cykeln, och jag började hyperventilera och tänka på gamla oförrätter för att få upp adrenalinet. Så räknade starten ner: 'ready... three... two... one... go'! Allt som jag kunde ge gick ner i pedalerna, varvid framhjulet genast spann loss. Bredvid mig kunde man höra danskens kedja rassla och hoppa på dreven, han hade inte lagt kedjan helt rätt sista metrarna fram till startlinjen. Jag släppte lite på kraften, fick fäste med framhjulet, och gick iväg som en kanonkula (kändes det som i alla fall)! Marieanne, barnen och de andra svenskarna hejade för full hals, och jag släppte på full kraft igen. Av danskens och funktionärernas besvikna rop framgick att han hade svårt att komma iväg. Men så började cykeln kännas vinglig, och något lät 'gnirk, gnirk' för varje tramptag. Helt plötsligt såg jag att frontbommen var nästan helt av! Vid varje tramptag vreds tramplager och allt ungefär en sjättedels varv. Publikens vrål bakifrån tydde på att dansken närmade sig, så jag fick helt sonika trampa så mycket jag tordes. Med blicken ömsom på bommen, ömsom på vägen lyckades jag hålla honom stången över mållinjen.

Långsamt, långsamt åkte jag tillbaka till startfållan via en yttre väg. En kort besiktning visade att bara ett hörn och en fjärdedel av materialet höll bommen på plats, resten var tvärt av. Dennis lånade ut sin snygga, egenkonstruerade trike som ersättningscykel, men den var för vek för mig. När jag testade att trampa fullt så pendlade den så mycket att jag höll på att förlora kontrollen. Min rudimentära rundtrampsteknik räckte inte till för att hålla den på rak kurs. Det vara bara att anmäla att jag utgick ur tävlingen på grund av tekniskt fel. Jag visade min motståndare ramen, och han blev alldeles paff över att jag hade kunnat genomföra loppet med den skadan. Enligt vad jag själv tror så gick ramen av redan efter 10 meter, men det räckte med det försprång jag fått ur startfållan.

Kajsa och Moa skulle köra sist med juniorerna, och då upptäckte vi att de skulle köra samma heat, med en cykel. Arrangörerna ville inte köra tre heat istället för en, så det blev Kajsa som fick köra mot en dansk dreng. Den fjärde tävlande dök inte upp till start. Kajsa körde med den äran, men blev slagen med några futtiga meter av en 10-åring på en Sinner Demon 1620 i barnmodell. Ruggigt snyggt bygge, där stolen gick att skjuta bakåt eftersom barnet växer. Kan rekommenderas som något att växa i, men kostade 11.000 DKR. http://www.sinnerligfietsen.nl/ligfiets/mod10.jpg

Alltnog, efter lunchen (rågbröd!) var det dags för 200 meter Sprint. Vi åkte ut och besiktigade banan, och insåg att de ansatser som erbjöds, 2 Km eller 1 Km, var i längsta laget för barnen. Vi fick tillstånd från tävlingsledningen att stå och vänta nära tidtagningen, köra tillbaka till -100 meter, och starta därifrån. Eftersom barnen hade var sin transponder, med snabblås, så fick vi tillstånd att byta transponder i depån. Eftersom bommen på KMX-karten gick att justera med två snabblås så blev det formel 1-fart på depåstoppen. Moa körde först, bromsade efter mätsträckan, och cyklade snabbt tillbaka till depån. Marieanne hjälpte henne ur cykeln, medans jag bytte transpondrar och Kajsa justerade bommen. Så fick Kajsa störta sig ut igen. Det var enda sättet för att bägge barnen hinna köra. Moa nådde 26 Km/h och Kajsa 31 Km/h i första försöken. Nu dök killen som saknades i dragracingen upp på en egenkonstruerad cykel. Han körde rätt duktigt, och fick något snabbare medelhastighet än Kajsa. Sinnern gick rätt mycket fortare, 36 Km/h. Både Moa och Kajsa tyckte att de hade lite mer att ge, och i andra försöket gjorde Moa 29 Km/h och Kajsa 32 Km/h. En andraplats igen för Kajsa, alltså. Tyvärr grumlades lyckan en del i ilskan över att flera mopeder lyckades ta sig förbi avspärrningarna och kom körande mot de tävlande. Militärpoliserna som vaktade oss hade dessutom lyckats missuppfatta något, och eskorterade vid ett tillfälle några bilar rakt mot körriktningen för de tävlande.

Middagen blev kyckling och potatis, hurra! God salsa till, dessutom.

Nästa dag skulle inte barnen tävla, så det var bara jag som skulle till tävlingsbanan som funktionär. Tidigt på morgonen sopade jag bana och satte ut skyltar tillsammans med några andra. Dimman låg ärtsoppstjock när vi arbetade, det räckte att vi gick tjugo meter från varandra så syntes man inte. Tävlingsledaren ringde meteorologerna, som trodde att dimman skulle lätta om en till två timmar. Starten blev rätt förhalad på grund av detta, men till slut gick allt i lås. Mitt arbete fortsatte med banan- och vattenutdelning. Vädret slog om till stark sol och värme, vilket tvingade flera tävlande att bryta. Quest:ens förare började göra konstiga gester, och till slut förstod vi att han begärde att vatten skulle hällas över honom när han susade förbi. Tre gånger räckte för att hålla honom på banan. Jag förstår inte hur den segrande Cobra-tramparen orkade med i sin helkåpade farkost... Bild från 2004: http://users.skynet.be/cobrabikes/Nederlands/ SL1%20Bernhard%20B%F6hler.JPG

Tyvärr låg depån i nedförsbacke, så de tävlande körde väl snabbt för att kunna ta grejorna i flykten. Till slut flyttade vi depån till ett backkrön istället, och då gick det bättre. När Cobran gick över mållinjen efter det tionde varvet avbröts loppet, och alla stannade på backkrönet där vi stod. En fransman kollapsade totalt med benkramper efter målgången. Vi fick hälla vatten över honom och bära honom och cykeln av vägen. Eftersom loppet var försenat blev poängräkningen och prisutdelningen sen. Tyvärr fanns det bara en pokal för totalseger för juniorerna, så Kajsa fick inget utom äran av att bli totaltvåa. Moa blev sist, eller fyra, vilket man vill. Om hon hade deltagit i dragracingen kanske hon hade nått en tredjeplats, har inte kolla upp med tabellerna ordentligt.

Om man nu skall utvärdera alltsammans, så tycker jag att det var värt besväret. Totalt sett blev det en stor upplevelse, speciellt för barnen. Att jag trampade av ramen var snöpligt, men gjorde att jag kunde dra mig tillbaka obesegrad och med ett rykte som en möjlig vinnare. Åtminstone tyckte familjen att jag var en av de snabbaste under de första 10 metrarna. Nåja, nu får man börja fundera på Frankrike 2006...

P.S. Torleif, vi behöver pratas vid. D.s.

Med vänlig hälsning, Peter Markusson, HPV Väst

HPV-Sveriges hemsidor: http://www.liggister.org/

Tel. 031-12 71 64 Mob. 0705-12 71 60

Adress: Långedragsvägen 61 C 426 71 Västra Frölunda