Hej, allihop!
Så har jag gjort ett nytt försök att trotsa den Göteborgska isbarken. I går cyklade jag till jobbet på Hisingen för första gången på länge. Man tappar en hel del kondition under vintern. Jag kan förstå de skrämda blickar jag fick från förbipasserande under resan: ett galet, överårigt fetto på en vansinnig cykel, flåsande som om han skulle falla död ner nästa sekund. Mina ögons försök att tränga ut ur sina hålor i uppförsbackarna kan inte ha förbättrat min image. Jag kom att tänka på Harry Potters adoptivfar. I alla fall känner jag mig lika fet, elak, frustrerad och kolerisk när jag blir tvungen att sakta ner till nära stillastående på Göta Älvbron. Jag _måste_ få tag på en trike! Och dubbdäck. Undrar hur det känns att kana nerför Göta Älvbron med låsta hjul? Varför lär man sig aldrig?
Och så har man anmält sig till Vätternrundan... Min närvaro kommer att späda på fördomarna om liggcykelns farlighet. Tänk bara på chocken när ståcyklisterna vänder sig om för att utröna varifrån det valrosslika frustandet kommer, och får syn på mig. Utstående ögon, knallröd hy, etc. Man kör i diket för mindre, tro mig. Jag har redan dåligt samvete. Kvällstidningstabloidernas upplagesiffror kommer dock att stabiliseras, och jag ser mig själv vackla fram som en sentida avläggare till Florence Nightingale, lastad med plåster och vatten mellan alla bårar med oskyldiga offer för min fysionomi. Det är bra att vårda sina medmänniskor.
Den enda jag vårdar idag är dock mig själv. Liggcykelturen igår knäckte min motståndskraft mot den magsjuka som grasserat på lilla Moas dagis. Jag besparar er detaljerna, men hoppas att regnbyxorna tål alla typer av väta när jag försöker imorgon igen.
Det jag egentligen ville komma till var följande: Varför, o, varför måste alla 39-åringar bege sig ut i världen för att bevisa för sig själva att de inte är det? Som 29-åring bestod jag bara av muskler och ben, och hade säkert haft rätt roligt på Vätternrundan. Nu kommer jag att orsaka stort lidande, inte minst för mig själv, när jag slutgiltigt klappar ihop i någon namnlös uppförsbacke. Jag inser att det är på Vätternrundan jag borde ha en trike istället. Så slipper de slösa en bår på mig också. Varför lär man sig aldrig?
Med fyrtioårskrisiga hälsningar, Peter