Har funderat på det här, det är inte höjden man faller från utan hur. Jag har kraschat två gånger från upprätta cyklar, första gången som tidigare nämnts på isfläcken utan för ett dagis, då var det i princip en fyrpunktslandning, cykeln bara försvann åt sidan. Andra gången var när framhjulet låste sig och jag idkade lågflygning över styret landade i princip på alla fyra efter en initial markkänning med huvudet, hjälmen som hade en framskjuten skärm, inte nåt löst skräp, räddade ansiket, jag fick bara lite skrapsår på näsa och haka. I båda fall inskränkte sig alltså skadorna till blåmärken och eventuellt lite skrapsår. Så till den tredje situationen, då var jag ute och gick i vintermiljö, vanliga vägen till jobbet genom skogen, jag gick rätt försiktigt eftersom skogstigen fläckvis frös till is, men plötsligt for fötterna rakt åt vänster, högerarmen for instiktivt ut och jag landade på den och högersidan. Bröt bägge benen i underarmen! har ramlat våldsammare både före och efter men då landat på rumpan=inga skador (om man frånser från stoltheten)