On Mar 14, 2008, at 15:45 , B D wrote:
Fick ett svar från vägverket angående mitträckevägar och cyklar, och svaret är nedslående. Jag kan konstatera att man från vägverkets sida ser allmänna vägar som bilvägar, och inte som allmänna vägar. De har alltså liten förståelse för annat än bilar på vägarna. Ett stycke ur svaret lyder:
Mitträckesvägar har en dokumenterad effekt på trafiksäkerheten, så som bilist ser jag gärna mer av sorten.
Som cyklist förbannar jag att oförberedd hamna inför en mitträckesväg. Man kan inte cykla säkert på en sådan, åtminstone inte på de jag sett hittills, så det blir att vända.
Problemet för mig är inte förekomsten av mitträckesväg, utan att de kan vara svåra at undvika på ett ordnat sätt. När jag långcyklar vill jag kunna planera i alla fall dagsetappen, så att den leder dit jag ska på så lågtrafikerade* vägar som möjligt, med så lite onödiga omvägar som möjligt. Mitträckesvägar är vanligen inte lågtrafikerade, så risken att hamna på dem är inte så stor.
Ändå kan det hända att man tvingas välja en mera högtrafikerad väg en bit. Och då kan det hända att man cyklar på vägren några kilometer, eller mil, blott för att tvingas vända när vägen blir mitträckesväg.
Detta kunde avhjälpas med en enkel skylt vid sista avfarten innan mitträckessträckan, en liten skylt invid vägkanten avsedd för cyklister, med besked om att detta är sista avfarten innan mitträckesväg börjar om x km.
Ovanstående gäller för mitträckesvägar i vägrika landskap. I vägfattiga sådana, där det överhuvudtaget inte finns alernativa vägar, måste cykelbana byggas parallellt med mitträckesvägen.
Tycker jag.
*) Trafikmängden på en väg kan man med rätt stor framgång gissa genom att studera en bilatlas. Breda streck och/eller låga vägnummer = viktig väg, dvs med mycket trafik. Därför behöver man som långcyklist en bilatlas.
Sverker