Jag tycker att det vore mer fruktbart att inte tänka trafikmoral alls. Samexistens, relationer, möten, mer av sådant vore bättre. Vi är i trafiken, och det som gör oss frustrerade när vi cyklar har till stor del att göra med att vi liksom inte förväntas vara där, att det blir ungefär som för våra ungdomar när dom "inte har nånstans att vara"; inte för att det nödvändigtvis saknas nånstans "att vara", utan för att dom känner sig - och i praktiken är - utanför, var dom än befinner sig.
Så såna här trafikregler är ju kanon - Men att göra cyklister och andra fordon likvärdiga med bilen har långt ifrån enbart med trafikregler som väjningsplikt att göra - lika mycket, kanske mer än allt annat i Sverige så handlar det om ren rå infrastruktur, linjer i vägbanan, underarbete på vägen, asfalttyp och vägbredd.
Vad vi skulle må riktigt bra av är om korsningar och vägmöten för cyklister och gående löstes så att vi inte blev uppfösta i ett hörn och att det kallas "övergångar" av moraliskt högstående trafikbestämmare. Precis som om vi vore nåt som snabbast möjligt måste "undan UR VÄGEN" för den allsmäktiga och väldigt viktiga bilen.
Jag märker själv att det är lätt för mig att halka in i samma mönster som den citerade föräldern i artikeln: man börjar säga åt barnen att akta sig, flytta undan från den och den vägbanan, stanna för varenda bilnos som sticker fram, bromsa och se sig för... när det lika mycket handlar om att lära dom den plats dom faktiskt har i trafiken. Vilken sida kör man på, hur tittar man när man ska svänga vänster, hur lägger man sig i filen för att visa vart man ska... och sånt.
Ja, jag kör både bil och cykel och är inte en rabiat motståndare till allt vad bilar heter. Men för den som prövar att ta sig fram på båda färdsätten så är det inte svårt att räkna ut för vilket fordonsslag det behövs mest insatser i Sverige idag...
... elefanten förstås ;)