Anders Drougge wwwrote:
Liggcyklar är bra i många speciella situationer.
När jag började intressera mig för liggcyklar 1992, och åkte upp (nattåg med en Dahon i en väska) för att träffa den då främste, om inte ende, recumbentpromotorn i landet, Mats Nilsson i Umeå, hade Mats ena benet gipsat upp till strax under knät. Han ådrog sig det benbrottet när han välte med sin midjestyrda USS Flevo, och olyckligt fått dess framtunga vevpaket på ankeln. Det (för min del) ironiska i det hela var att jag åkte upp dit delvis med tanke på att kanske få köpa den av honom, eftersom den framhjulsdrivna och delbara, alltså någorlunda transporterbara, Flevon såg lovande ut på pappret. Efter några korta försök med den insåg jag dock, att jag är inte den sortens bike-by-the-seat-of-your-pants-cyklist som krävs för att bemästra den (vissa, exempelvis piloter har den sortens inre gyroskop; andra inte). Som tur var hade Mats 4 andra liggisar, bl. a. en Trice, på vilken han avlägsnade ena vevarmen, och riggade upp support för det gipsade benet, medan han trampade med det andra. Det gick hur fint som helst, och av de andra cyklarna som han hade, trivdes jag bäst med LWB USS Roulandt (som jag så småningom skaffade annorstädes och fortfarande äger).
Men åter till Flevon… på hösten samma år åkte jag kors och tvärs genom Europa (tåg med Brompton i bagaget) och besökte bl. a. Flevo i Holland. Den heter så efter den utpumpade, från havet återtagna Flevoland-polder, och, att döma av den rakt igenom moderna verkstan, kom till stånd delvis mha statliga bidrag till nyinrättade företag i "det nya landet". Min holländske värd hade också trängtat efter en Flevo, och strax därefter skaffat samma modell som Mats. Och inom några månader hände det honom precis samma sak… cykelvälta, hela det tunga drevet bryter hans smalben, 12 titanspikar, ett helt års läkningsprocess, the works. Jag har naturligtvis berättat den historien ett antal gånger i div. recumbentsammanhang, och alltid dyker det upp någon Flevocyklist, som ska övertyga mig att —tvärtom, det är den säkraste cykeln på jorden—titta bara på honom!, och att jag ska ge den en andra chans. Varför skulle jag ge den ytterligare en chans? "Därför att det är kaka på kaka".
Klar snart. I samband med HPV-WM i Roskilde 1998, blir jag tillfrågad av en amerikansk professor, som bl. a. publicerat vetenskapliga studier av recumbentstyrgeometrin (tror jag det var) och annars är känd på hpv@ihpva.org listan som byggare av en framhjulsdriven midjestyrd, kompakt WYMS-tandem (WYMS står för With My Main Squeeze, alltså hans huvudsakliga "tafsobjekt") att bli hans stoker på platsen (frun följer visserligen med, men är upptagen på annat håll).
Vi träffas, och Bill, som är en f.d. militär helikopterpilot, plötsligt inte kan få iväg sin egen cykel med en främmande kropp i baksätet som stoker och ballast. Jag vägde då c:a 82kg, mer än hans WYMS, men klart mindre än honom. Det gick bra sedan vi fått initial skjuts av andra, men det är klart att detta var ingen lyckad tandemstrategi. Som Anders sa, bra i speciella situationer ;-))