Jag har krockat med såväl bommar som suggor (och en gång har jag cyklat över en livs levande katt). I de förra fallen var det mörkt. Jag hade nästan fått stopp när min högra lådpassagerare fick bommen i huvudet. han blev rädd, men inte skadad - tacksamhet! Suggan krockade jag med på ståcykel i högstadiet. Det kanske räcker att säga att jag inte kunde ha kalsonger på mig på två dagar. Och snälla - säg inget till VV om detta, då blir det snart suspensoarlag. Katten kunde springa från platsen. Det hade knappast hänt om jag kört bil, eller ens med moped.
Sammantaget: hinder borde sättas upp restriktivt och med mycket eftertanke. Jag borde inte ha cyklat utan lyse. Och om man är katt är det bättre att springa på cykelväg än på bilväg.
Nåd o frid! erik
----- Original Message ---- From: Mats Leidö mats.leido@telia.com To: hpvs@lists.lysator.liu.se Sent: Monday, September 21, 2009 5:35:19 PM Subject: Re: [hpvs] Betonggrisar
Dom kanske är till för att skydda oss (cyklister) mot oss själva?
Jag förstår dom inte heller. Både grindar och vägbommar är farliga, och jag vet minst ett fall där en kille har tvärdött av att köra in i en bom. På moppe. Själv har jag fått en sån där parkeringsplatsbom i skallen en gång, när jag hade förirrat mig in på ett parkeringsområde bakom jvgstationen i Gbg under en ombyggnadsperiod (parkeringen är borta nu) och försökte komma ut genom att köra genom utfarten strax efter en bil. Det skulle jag inte ha försökt! Bommen åkte ner med världens fart precis efter bakluckan på bilen, sma-BANG klockrent rätt i pannan och jag trillade av hojen. Där hjälpte inga cykelhjälmar! Som tur var så fanns det nån slags säkerhetsfäste på bommen, den satt inte stenhårt fast utan lossnade från sitt fäste och blangade ner på marken. Lite blodig och så men inte värre däran än att jag kunde resa på mig. Då kom faktiskt en parkeringsvakt ut, för att efter vad jag felaktigt trodde titta till mig och kolla om jag levde. Det måste ju ha sett rätt otäckt ut + att jag läckte blod ifrån pannan. Men inte då. Han tittade surt på mig, satte fast bommen igen i sitt fäste och gick tillbaka till sin kur. Sa inte ett ord överhuvudtaget. Jag vinglade hemåt.
Visst kunde jag se humorn i det sådär efteråt, jag bar mig ju dumt åt också som chansade på att köra igenom... men jösses vilka radiostyrda människor det finns!