vekling, off-topic angående vikt, men det är ju en för många viktig fråga - det kan vara hopplöst jobbigt att gå ner i vikt, och det känns sannerligen som att livet är orättvist om man helt enkelt inte har möjlighet att göra allt det där hälsosamma med att träna, sova och äta perfekt. Det blir för mycket på en gång!
För mig har det varit svårt med allt det där, de senaste åren. Jag har gått stadigt upp mot hundra och inget hjälpte, iallafall inga dieter baserade på tallriksmetoden och energiintag (viktväktarna, viktklubb.nu). Jag gick hungrig, men gick inte ner, och mådde dåligt. Nånstans runt 97 kg, förra året, började jag göra ett experiment på mig själv och testa en variant av LCHF (low carb, high fat) och har varit förundrad över hur pass bra det har funkat på mig, jag som är herr sofflock-stressar-jämt-och-sover-för-lite.
Vet inte om du har testat det, det går inte för alla att äta som jag, men jag äter alltså i stort sett bara fett och protein. Dissar kolhydrater, oavsett vilka sorts kolisar det är, försöker få i mig så lite jag bara kan av dem. Det är som nån slags turbo-GI. Inte för alla alltså, men om du kan äta fett (har t.ex. en jobbkollega som inte får p.g.a. för liten gallproduktion) så kan detta vara en variant att pröva.
Jag är nu nere i nånstans mellan 80 och 85 kg, har inte följt dieten slaviskt på slutet, och tänker inte göra det heller, men mår bättre och konstaterar att det går att leva på detta sättet. Fördelen för mig har varit att jag började gå ner utan att träna hårt. En förutsättning för mig, vilket många tjockisar känner igen. Vi kan helt enkelt inte träna så hårt som behövs. Ibland är vi för stressade också.
De böcker jag har om det har Sten-Sture Skaldeman skrivit, om du inte redan har prövat och blev intresserad så tipsar jag gärna vidare.
Sidospår som sagt, så on topic igen nu. -- /zixvelo troglodist