På väg uppför våran egen lilla branta backe där jag bor har jag fått kommentaren "oj, det DÄR ser jobbigt ut", med medlidsamma blickar (ironi var det inte den gången). Det är nog en del som tror att det är jobbigt, men jag fattar inte hur det kan komma sig... en upprätt-cyklist som står och trampar och lutar cykeln från ena sidan till den andra i uppförsbacken, DET ser jobbigt ut.
Provade nyss Challenges Alizé hos Karls liggcyklar i Gånghester (längre rapport kommer i helgen eller strax efter, jag har lite bilder att fixa först :)) och den gav också den där fantastiska trikekänslan. Skoj som sjutton i alla nedförsbackar, och mysigt lyssna-på-fågelsång-retreat i uppförsbackarna. Blir det brant så trycker man bara på lite mer och får en välkommen workout. Trike är kanon, hur gött som helst, en riktig äkta nöjeshoj. Man hoppar liksom bara på den. Inte alls som en tvåhjulig liggis där man faktiskt måste koncentrera sig lite också när man kör (iallafall "dom första hundra milen, sen släpper det", citat Karl).