Hej allihop, före detta lurkare och andra!

Har just återkommit från två dagars HPV-DM i Odense, och tänkte berätta hur det går till i det stora lilla landet i väster.

Jag kontaktade HPVD under vårvintern, och frågade om några svenskar kunde få komma och cykla på Danska Mästerskapen, och det var inga problem. Tävlingsledningen meddelade att vi inte kunde aspirera på några officiella placeringar eftersom det var DM, men att vi var varmt välkomna att tävla. Jag och Dick anmälde oss snabbt. Tyvärr fick Dick trassel, så det blev bara jag som skulle åka ner. Naturligtvis ställde även jag till det (se många, tidigare inlägg om knäproblem), men åkte ner i alla fall. Familjen bestämde raskt att även de skulle dit. HPVD erbjöd hytte eller tält på Odense Camping, men det fick bli Odense City Hostel (vandrarhem) istället. Det låg alldelse bredvid stationen, som familjen skulle åka till med tåg. Själv skulle jag få hänga i en bilratt och tugga fradga i 40 mil. En av mina vänner ville åka med, och blev raskt utsedd till stallchef och tvingad att också stå ut med bilresan.

Den danska bilkulturen var inte vad den varit. Förr i tiden förvånades jag alltid över vilken diciplin danskarna hade i trafiken. Man höll stenhårt 40 i städerna, och motorvägarna var långa rader av Wartburg och annat som puttrade på i ungefär 90. Nu var trafiken livsfarligt inblandad med svensk och sydeuropeisk körstil. Några höll den gamla danska stilen, andra vrålade förbi i 110+30=140, bland annat flera miljöbilar. En tredje kategori blinkade med ljuset och tutade så fort man försökte ta sig ur filen för att köra om fordon i kategori ett. Det blev inte mindre komplicerat av att halva europas veteran-Volkswagenflotta (typ 1) försökte ta sig fram till någon träff någonstans. Bältbron var i alla fall vacker och dyr.

Väl framme installerade vi oss på vandrarhemmet, som hade en mycket god standard. Knarriga sängar med spånskivebotten, annars var det som ett vettigt hotell, utan TV. På morgonen vidtog letandet efter Roulunds testbana, som låg söder om staden. Odense har ett uttänkt system med vägringar, med det är inte svensk standard på skyltningen. Ofta såg man inte skyltarna förrän man var halvvägs igenom korsningarna, så vi spädde troligen på fördomarna om veliga svenskar en del. Det kanske var avsikten? Dessutom var skyltarna för mötande trafik så placerade, att man ofta trodde att de gällde ens egen riktning. Nåväl, med hjälp av min kartläsande kamrat var vi till slut ute vid testbanan. Vi lastade ur min Wavey ur bilen och rullade in genom grindarna. Taggtråd och höga staket gjorde att det såg ut som ett militärområde, men när vi tittade oss omkring så såg vi bara en enorm åker, med en väg av god kvalitet som gick direkt innanför staketet. Efter att ha tittat lite mer, så upptäckte vi att det vi trott var kullar i fjärran var velodromkurvorna på en enorm, 3-kantig bana, 2 kilometer lång! Hoppla! Provbanan användes för tester av bromssytem på bilar.

Den danska tävlingsledningen arbetade febrilt med att få ut kablarna till tidtagningen, medans ett femton-tal andra provkörde fram och tillbaka på rakan vid grinden, cirka 300 meter lång. Ett metallbleck i var ände av tidtagningssträckan, och en kabel emellan. En låda med tidsangivelsen, det var allt. Systemet verkade hemmagjort, men säkert. Första loppet var 200 meter sprint, flygande start. Man skickade helt enkelt iväg folk med ungefär 30 sekunders mellanrum i högervarv på banan, och så fick de trappa upp farten hur de ville. Avståndsmarkeringar fanns på 300, 200 och 100 meter innan tidtagningssträckan. Internationellt brukar man räkna med minst en kilometers startsträcka, så här fanns det med råge. Här hamnade jag i ett dilemma. Skulle jag lyda min sjukgymnast och avstå, eller skulle jag passa på och testa när det fanns riktig utrustning? Valet var inte svårt, men jag fick lov av tävlingsledningen att åka bort till 300-metersmarkeringen åt fel håll för att vända, så att jag inte skulle cykla mer än en kilometer totalt. _Det_ löftet till sjukgymnasten tänkte jag i alla fall hålla. Så bar det iväg i sakta mak. Bort till 300-meterskonen, stå stilla några sekunder, och sedan... Trampa!! Jag startade försiktigt. Det var första gången på tre veckor jag cyklat, så det var kändes konstigt. För att få bästa möjliga resultat hade jag tippat sätet så långt bakåt som möjligt. Jag låg alltså och sneglade längs nästippen efter mätblecket medans jag med relativt god kraft accelererade. Fartvinden började vissla längs öronen, men jag vågade inte titta på hastighetsmätaren. Trampa, trampa, fortare, fortare. Så dök mätblecket upp efter en mild vänsterkurva! Med ett klingande ljud träffade jag det, och började ta i så mycket jag vågade. Med cirka halva min normala kraft susade jag fram i åkerkanten mot målområdet. Alla danskarna hejade och hurrade glatt, och med en metallisk smäll flög jag förbi det andra mätblecket. Det kändes som om jag cyklat i bara några sekunder. Så vände jag och cyklade stillsamt tillbaka mot målområdet medans nästa tävlande rullade förbi ut på banan. Efter en stunds räknande var mina värden klara: 36 komma någonting kilometer i timmen! Inte illa för en invalid! Vinnaren, Mark Olaf Slot, lyckades med fasansfulla 63 Km/h med en bak-kåpad Optima Baron!

Hög tid för lunch, som danskarna något förvirrande kallade för frokost. Man cyklade i cortege in till en cykelutställning och show på ett torg i centrala stan. Jag fegade med bil, men placerade i alla fall min cykel bredvid de andras på torget. Inga gemensamma måltider fanns planerade, utan de andra slängde i sig hämtpizza eller smørrebrød i all hast. Jag åt en god lunch med familjen, och gav mig av ut till testbanan igen.

Nu var det dags för manöverprov! Efter att ha sett banan ändrade jag tävlingsnamnet till stolleprov, tyst för mig själv. Tänk en kraftigt lutande, asfalttäckt metallramp, avsedd för test av stillastående bromsförmåga. Tänk klättra upp med sin liggcykel till toppen av rampen, kanske fyra meter ovanför marken. Tänk rulla nedför. Rassmussens Leitra höll på att volta framlänges, så kraftig var lutningen. Huga! Tur att man hade sitt knä att skylla på. Efter att ha lämnat rampen skulle man åka en slinga med grovt grus, där alla tävlingsinspirerade hojar höll på att gå omkull, några hamnade faktiskt på sidan i åkerkanten. Efter detta fick man bära cykeln över en trappa byggd av lastpallar, trampa igenom en vattengrav (avsedd för bromsprov i väta), köra en slalomslinga halvt i grus, halvt på asfalt, och sedan vända runt en kon uppför i en velodromkurva. Leitrans ägare och konstruktör ramlade sidledes ur sitt fordon, så brant var det i svängen! Efter denna pina skulle man cykla under en låg bom, öppna en grind, köra mellan två stänger och ovanpå en utlagd planka. Sedan skulle man hämta ett litet föremål från en kon, vända, lägga tillbaka föremålet, vända igen, och sedan cykla några hundra meter. Så kom en ny sväng i uppförsbacke, och tillbaka till rampen och uppför. Ingen klarade mer än två meter uppför rampen, så alla fick hjälp. Nu trodde jag att det var klart, men icke! De illa tilltygade deltagarna fick nu lasta några utvalda specerivaror i cyklarna. två kilo mjöl, en och en halv liter mineralvatten och ett paket riskex. De som inte hade sidoväskor eller kåpa fick en ryggsäck. En av de mest liggande förarna fick ta ryggsäcken mellan tänderna för att kunna cykla. Sedan nerför rampen, och ut på banan igen, hela vägen! Uff! En man ur tävlingsledningen berättade glatt att manöverprovet skulle imitera de besvär en cyklist har i den dagliga trafiken. Danska cykelbanor är nog inte vad de varit, heller. Jag var glad att ingen hade kommit på idén att sätta bilar till den livsfarliga blandningen, då hade det troligen blivit några dödsfall.

Så var tiden kommen för Utskiljningslopp! Engelsmännen har ett mer spännande namn på det hela: "Djävulen tar sisten"! Man kör på en rundbana, med en förryttare som inte deltar, och inte får köras om. När en viss sträcka återstår till mållinjen lyfter förryttaren en flagga, och ropar 'kör'! Då sprintar alla förbi förryttaren mot mållinjen, och den sista över linjen tas av banan. Man rullar vidare efter sprinten, och en ny förryttare tar över på nästa varv. Förryttarna höjer gradvis tempot upp mot cirka 35 Km/h, och sprinten blir en allt mer ansträngd övning. Det är tajt och fruktansvärt ansträngande, spänningen är hög. En mycket publikfriande tävlingsform! Brian Jensen (?) sprintade sig förbi Mark Olaf och vann slutstriden på sin Challenge Taifun med en bakkåpa gjord av mjuk, liggunderlagsliknande plast.

Efter detta var det i alla fall gemensam middag. Sällan har har jag upplevt en så koncentrerad tystnad på en middag, alla var utsvultna och bara åt den första kvarten. Maten var underbar, lagad av och serverad hemma hos en lokal HPVDare med familj. Jag höll ett kort tal, tackade för inbjudan och möjligheten att prova på DM, och bjöd in alla till Göteborg, till liggcykelträff och tävling i Augusti. Två var mycket intresserade och tänkte försöka komma.

Söndagen börjades med fyra Km (två varv) individuellt hastighetsprov. Det var tre Km för långt för mitt knä, eller i alla fall min sjukgymnast, så jag avstod. Tekniskt sett var det enkelt: man skickade iväg folk med jämna mellanrum runt banan, och en HPVDare med klocka tog tid på en kamrat. Mark Olaf fick revansch, men jag kommer tyvärr inte ihåg tiden eller hastigheten. Efter detta vidtog en timmes hastighetsprov, men nu var svenskarna tvugna att förbereda hemresan, och fick lämna tävlingsbanan. Bilresan hem blev naturligtvis en mardröm, men en viss tröst var att familjens X2000 hade gått sönder. De fick åka ett till bristningsgränsen fyllt lokaltåg till Malmö, och ett reservtåg till Göteborg därifrån. Eftersom det var ett tåg som skulle gått från Danmark, så fanns inte ens SJ-maten ombord. I vanliga fall är det ganska god mat på X2000 och Intercity, men nu fanns bara en otäck TexMex-pizza, där bara brödet gick att äta. Tack för det, Linx (tågbolag för internationell Nordisk trafik)!

Om man nu i efterhand skall utvärdera upplevelserna, så kommer jag att tänka på följande: Negativt: - Banan var alldeles för stor. Detta ger två typer av problem: -- med säkerheten, eftersom det fanns för få funktionärer. Alla stod samlade vid start- och mållinjen. Hade någon kört omkull och skadat sig ordentligt på bortre sidan av banan, så hade man i värsta fall fått springa 10 minuter för att nå dit med sjukvårdsmateriel. -- med publiken, eftersom det knappt gick att se cyklarna på andra sidan banan.

- Tyvärr fanns det ingen annan plats för publik och tävlande än på själva banan. Alla drällde omkring där tävlande kunde susa förbi i över 60 Km/h. Inget säkerhetstänkande direkt.

- Mat och dryck bör finnas tillgänglig för tävlande. Bara en låda bananer och en vattentank med muggar hade räddat en hel del av deltagarna från att vingla omkring med tom blick i slutet av dagen. Nu hade de mest erfarna med sig allt, och nybörjarna nästan inget. Banan låg ute i ingenstans, med lång väg till närmsta kiosk.

Positivt: - Kostnaden för deltagande var verkligen fördelaktig. 50 Dkr gör att vem som helst kan vara med.

- Banan var fantstisk ur ren körsynpunkt. Bra asfalt, oändliga rakor och enorma velodromkurvor.

- Cyklarna och de tävlande var underbara. I stort sett alla var pratglada och visade gärna sina cyklar och pågående projekt. Någon hade med sig stora fotoalbum och hela den samlade utgivningen av medlemsbladet. Man märker hur tävlandet utvecklat cyklarna tekniskt: vissa hade både varvtalsmätare för veven, cykeldator och tidtagarur på cykeln. Hydrauliska bromsar var legio, liksom olika typer av kåpor. Många av cyklarna var hemmabyggda, både av de enklaste järnstaketen och de snabbaste racrarna. Allt varierade från cykel till cykel och gav goda idéer till eget hembyggeri.

- Danska Statsbanerna tar cyklar på många tåg. Det går alltså att åka bil till närmsta danska station, parkera bilen, och sätta sig på tåget där istället. Mycket vilsamt som förberedelse för tävling.

Slutsats: Jag rekommenderar verkligen ett besök i Danmark för HPV-S medlemmar. Kanske en gruppresa nästa år?

Med vänlig hälsning, Peter Markusson

----------------------------- Ekokompaniet Rådgivning - Bildelning - Miljö (Advice - Carsharing - Environment)

Hemsidor/Homepages: http://www.ekokompaniet.se/ http://www.bildelning.nu/

Tel: +46 (0)31 775 26 36

Postadress/Mail: Svalebogatan 16 414 75 Göteborg

Besöksadress/Visitors: Corps de Logiet, vån. 2 Klippan 6, Göteborg

Hej allihop!

måndagen den 27 maj 2002 kl 13.31 skrev Jan-Inge Ljungberg:

Hej Peter du skriver fantastiskt medryckande och bra. Jag lever mig in i berättelsen och det känns precis som jag var med! Jag hoppas du skickar detta till Trampkraft med lite fotografier förstås. BRA JOBBAT!

Ja, ja. Skryt lagom å mina vägnar!

Texten kan Mats ta direkt från listan, bilder finns i mängd om någon vill ha. Säg bara till vilken upplösning/vikt/format ni vill ha på dem, så skickar jag via e-post. Jag brukar standardkomprimera bilder för webben till 400 punkters bredd, 50% bikubisk och cirka 20 K tungt. Bilden jag skickade är något hårdare komprimerad. Men det är som sagt valfritt. Originalbilderna skall gå att dra upp till A4-storlek utan märkbar pixelering.

Med vänlig hälsning, Peter Markusson

----------------------------- Ekokompaniet Rådgivning - Bildelning - Miljö (Advice - Carsharing - Environment)

Hemsidor/Homepages: http://www.ekokompaniet.se/ http://www.bildelning.nu/

Tel: +46 (0)31 775 26 36

Postadress/Mail: Svalebogatan 16 414 75 Göteborg

Besöksadress/Visitors: Corps de Logiet, vån. 2 Klippan 6, Göteborg