Dagens SvD-understreckare kommer nedan. Vi var i kontakt med honom till förra ConFuse, men det passade inte då. Jag har skickat en trevare nu.

Hans

Existentiell resa med förnuftstro och strålpistol

Den populära science fiction-serien Star Trek återknyter till samtida debatt om teknikens förhållande till samhälle och kultur - rymdresandet tycks erbjuda en säregen möjlighet att belysa den mänskliga existensen på vår hemplanet.

Av Michael Godhe

Star Trek, tv-serien med science fiction-motiv som började gå i amerikansk tv på 1960-talet, har med tiden blivit ett av världens mest kända populärkulturella fenomen. Förutom att serien har genererat en stor industri har Star Trek i dess olika varianter bidragit till att etablera en slags subkultur, där de mest hängivna kallas för trekkers, alternativt trekkies. Kontakten med tv-tittarna har alltid varit viktig för seriens manusförfattare, men frågan är varför just Star Trek har blivit så populärt och en ikon för vårt förhållande till framtiden och rymden. Vad är det i de olika seriernas innehåll som har utövat en sådan lockelse på tittarna sedan 1960-talet och som inspirerat till den livliga subkulturen?

Att peka på det eskapistiska elementet i trekkerkulturen vore att förenkla frågan. Ett annat, mer rimligt svar är att science fiction som genre ställer vissa återkommande frågor, där teknik och vetenskap står i fokus. Ofta låter sig science fiction-författare inspireras av den naturvetenskapliga utvecklingen och resultaten av de senaste vetenskapliga teorierna placeras i framtiden. Sedan spekulerar författarna om hur samhället omvandlas för att kunna handskas med den teknik som vetenskapen skapat. På detta sätt blir det möjligt att diskutera olika frågor som rör relationen mellan människa och teknik. De olika Star Trek-serierna återknyter till samtida debatt om teknikens förhållande till samhälle och kultur.

När den första Star Trek-serien började sändas 1966 hade människan tagit de första kliven ut i världsrymden. Tanken på att utforska rymden var förstås inte ny utan rotad i den västerländska kulturen sedan tusentals år, långt innan teknik och vetenskap fick en dominerande roll i samhället. Under 1950-talet började raketentusiasterna se rymdprojektet som en realitet och som ett fredsskapande företag. I en mängd populärvetenskapliga skrifter om rymdforskning som kom ut under detta årtionde framhölls rymdäventyrets kosmopolitiska karaktär. Efter att Sovjetunionen skjutit upp sina Sputniksatelliter i slutet av 1957 inleddes stormakternas rymdkapplöpning. Tanken på rymden som ett fredsskapande projekt levde dock vidare i Star Trek.

Att se vår planet utifrån är en dominerande retorisk figur i framför allt den populärvetenskapliga litteraturen om rymden men också i en del science fiction-litteratur. Synen skänker oss ödmjukhet inför världsalltet, samtidigt som den illustrerar ett sort steg framåt i den tekniska utvecklingen. I den nyligen utkomna boken Star Trek: The Human Frontier (Polity Press, 244 s) menar Michèle Barrett och Duncan Barrett att det inte bara handlar om ett tekniskt framåtskridande. Åsynen av jorden utifrån framkallar också möjligheten att frikoppla den mänskliga existensen från vår hemplanet.

För filosofen Martin Heidegger var rymdprojektet upprörande eftersom det riskerade att reducera människan till teknik. I Star Trek har man tvärtom vänt på problemställningen, menar Barrett och Barrett. Vi måste resa längre och längre ut i rymden för att kunna ta reda på vilka vi egentligen är. Tekniken är ett hjälpmedel för att vi skall kunna få svar på våra existentiella frågor.

En viktig förutsättning för framväxten av moderniteten var det maritima utforskandet av jordklotet. I Star Trek fungerar rymden som en metaforisk parallell då den blir viktig för diskussionen och definitionen av vad som är mänskligt. Rymden som den sista utposten blir nödvändig för mänsklighetens fortsatta utveckling. Liksom västvärlden har definierat sig gentemot "den Andre" fungerar rymden som den konstitutiva utsidan i det projekt som handlar om att definiera vad en människa är.

Kanske är det i allt detta som Star Treks lockelse finns. Enligt Barrett & Barrett handlar alla fyra Star Trek-serierna, de nio filmerna och ett antal böcker, inte i första hand om teknik utan ytterst om frågan vad en människa är. Vad innebär det att vara människa? Finns det en mänsklig natur och vad består den i så fall av? För att besvara dessa frågor ställs maskiner och rymdvarelser mot människan i Star Treks universum. Här skiljer sig också Star Trek från "Star Wars"-filmerna som inte har samma anspråk. I "Star Wars" är det äventyret som står i centrum och människosynen är betydligt enklare. Med sin ofta schablonartade uppdelning mellan gott och ont har "Star Wars" drag av fantasy.

Två av Star Trek-serierna visades under det kalla kriget. Den klassiska ursprungsserien "Star Trek" (1966-1969) och uppföljaren "Star Trek: The Next Generation" (1987-1994) kan klassificeras som modernistiska i sin människosyn. Serierna är förlängningar av det moderna projektet och representerar en sekulariserad humanism som placerar individen i meningens och handlandets centrum. Det amerikanska sammanhanget är viktigt. Serierna har influerats av ett demokratiskt ideal med en stark fokusering på individens rättigheter. Det finns också en tro på vetenskapens och teknikens utveckling som en grundläggande förutsättning för kulturell och andlig utveckling.

I "Star Trek" och "Star Trek: The Next Generation" försvaras det moderna projektet. Fattigdomen har avskaffats liksom alla monetära system, sjukdomar finns inte länge. I det 24:e århundradets upplysta galaktiska demokrati har primitiva uppdelningar av människor i klasser försvunnit. Mänskligheten är inte bara moraliskt tillförlitlig utan alla våra brott hör till det förgångna. Parallellerna till 1900-talets folkmord och brott mot mänskligheten är många. Särskilt andra världskriget och Vietnamkriget har påverkat manusförfattarna - många avsnitt innehåller allegoriska och ofta övertydliga anspelningar på Förintelsen.

Vad utmärker då en människa i de två första Star Trek-serierna? Människans identitet skildras som en komplex balans av vad som är anlag (essens), individens egna val och ren slump. Även om människan har en både mörk och ljus sida är det förnuftet som styr - alla tecken på irrationalitet, vare sig det är galenskap eller religion, är bannlysta i Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys universum. Människan tycks vara god i grunden och de rymdvarelser som existerar i serierna bedöms efter "mänskliga" mallar. Efter Roddenberrys död 1991 förändrades emellertid Star Trek.

Uppenbarligen har senare manusförfattare funnit något otillfredsställande i den benhårda tilltro till förnuftet som de första två Star Trek-serierna omhuldade. Man har också varit känsliga för den politiska dagordningen: Trots multietniska besättningar på rymdskeppet Enterprise rådde en patriarkal västerländsk ordning enligt många kritiker och filmvetare. I 1990- och 2000-talens Star Trek är det ingen slump att chefen för rymdstationen Deep Space Nine är färgad och att kaptenen på rymdskeppet Voyager är kvinna.

Andra frågor, förutom klass, ras och jämställdhet, har varit synen på kön och sexualitet. Film- och genusforskaren Constance Penley berättar i "NASA/TREK. Popular Science and Sex in America" (1997) om hur hon umgicks med så kallade slashers under 1980-talet, kvinnliga trekkers som skrev homoerotiska, pornografiska berättelser placerade i den klassiska 60-talseriens filmiska och litterära universum. På så vis kunde slash-författarna anpassa handlingen efter sina egna sexuella böjelser och begär. Genom att skriva berättelser som äger rum i ett redan befintligt narrativt universum skapades en effektiv narrspegel till rådande maktstrukturer.

I de två senare Star Trek-serierna - "Star Trek: Deep Space Nine" (1992-1999) och "Star Trek: Voyager" (1995-) - hittar vi ett svar på slash-litteraturen. Här återfinns både människor och andra varelser med identiteter som representerar en rörelse bortom det stabila och centrerade "jag" som varit karaktäristiskt för den moderna rationella kulturens självbild, och skildrats i de tidigare serierna. I "Star Trek: Deep Space Nine" ser vi den första homosexuella kyssen i seriens historia. Manusförfattaren Jeri Taylor planerade också att utveckla en homosexuell rollkaraktär till "Star Trek: Voyager" men lämnade serien innan det blev aktuellt.

Inte bara den sexuella identiteten omdefinieras i senare Star Trek utan också tron på en stabil mänsklig identitet. Liksom i tidigare serier använder manusförfattarna olika grupper för att belysa frågan om hur en människa skall definieras. Här återfinns bland annat organiska humanoida arter som klingoner, övermänskliga individer med superkrafter, hybrider i form av cyborgs eller symbionter som kan välja kön. Hologramdoktorn i "Star Trek: Voyager" skapar en egen identitet och gränsen mellan människa och maskin blir mycket mer flytande i senare Star Trek.

Det moderna projektet luckras också upp i de senare serierna. Religionen är inte längre bannlyst och "Star Trek: Deep Space Nine" har många inslag som påminner om 1990-talets nyreligiositet och New Age-vurm. Även psykiska sjukdomar ses på ett annat sätt. Kapten Janeway på Voyager drabbas av depression i ett avsnitt och även hologrammen har psykiska problem emellanåt. Över huvud taget blir mänskliga tillkortakommanden något som figurerna i "Deep Space Nine" och "Voyager" lär sig att leva med. Förnuft och oförnuft tillåts samexistera på ett helt annat sätt än tidigare och rollfigurerna, vare sig de är människor, maskiner eller andra varelser, blir mycket mer komplexa i senare avsnitt av Star Trek.

"To boldly go where no man has gone before" - så löd rymdskeppet Enterprises uppdrag i klassiska Star Trek. I senare avsnitt innebär detta inte bara "att utforska främmande nya världar, att söka efter nya livsformer och nya civilisationer" utan också att kartlägga det mänskliga psykets olika vägar och nya okända möjligheter för vår existens.

Den klassiska Star Trek-serien handlade i mångt och mycket om att lösa problem som tekniken och vetenskapen ger upphov till. Ett av avsnitten från andra säsongen 1967 heter talande nog "The Doomsday Machine" och anknyter i allegorins form till kärnvapenkapprustningen. Senare Star Trek-serier beskriver i stället hur människan försöker orientera sig i en högteknologisk tillvaro där hon hela tiden ställs inför svåra valsituationer och där hennes identitet är i upplösning. På så vis följer Star Trek samtida tendenser inom teknik- och vetenskapsdebatt.

En förvånansvärt komplex diskurs om civila, sociala, politiska och moraliska frågor har framställts i Star Trek ända från 1960-talets klassiska serie fram till dagens "Voyager". I Star Treks universum är relationen mellan tid och rum föränderlig. Människans plats i denna föränderliga värld utmanas och diskuteras hela tiden. Det som kännetecknar en människa förändras med tid och rum, men det finns också något bestående i det mänskliga: människan är fortfarande en komplex blandning av anlag, egna val och ren slump.

Senare Star Trek-serier är postmodernistiska i sitt avvisande av ett absolut och transparent förnuft, men aldrig posthumana. Tron på människan upphör aldrig i "Star Trek: Deep Space Nine" och framför allt inte i "Star Trek: Voyager". Det finns en grundläggande optimism i Star Trek som skiljer den från nästan all annan science fiction från senare år. Teknisk och vetenskaplig utveckling har fortfarande en stor betydelse för den kulturella utvecklingen i 1990- och 2000-talens Star Trek-serier, men det är inte självklart att en högt utvecklad teknisk civilisation innebär andlig utveckling. Det moderna projektet lever vidare, men i en annan och kanske mer realistisk form.

Michael Godhe är doktorand vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet