Igår fick jag hem John W. Campbells The Mightiest Machine och nu har jag läst färdigt den. Denna roman publicerades ursprungligen i magasinet Astounding 1934-35 och har prisats som "a classic of super-science adventure" och en av de bästa space opera-berättelserna någonsin. Såvitt mig anbelangar är detta beröm överdrivet. Campbells teknokratiska ådra kommer här till fullt utlopp, de tre huvudpersonerna är kompetenta vetenskapare/ingenjörer som genom en olyckshändelse slår igenom dimensionsbarriären med sitt nybyggda rymdskepp och hamnar i ett parallelluniversum där de blir inblandade i ett interstellärt krig, men detta närmast drunknar i allt teknobabbel och föregivet vetenskaplig jargong. Det mest skrämmande i romanen är den kliniska synen på krig, det är bara ytterligare ett tekniskt problem som ska lösas och huvudpersonerna har inga problem med att engagera sig på ena sidan (de ser ju ut som människor så de måste vara hyggliga) och delta i det totala utplånandet av motståndarsidan. Däremot har läsaren svårt att engagera sig i romanen, allt är kyligt och nästan abstrakt, huvudpersonernas främsta funktion tycks vara att agera som deltagare i diskussioner och det enda som visas verkligt uppskattande är tekniska prestationer. I all sin enkelhet och vetenskapliga dilettantism är Edmond Hamilton en bättre space opera-författare och om någon verkligen vill läsa Campbell så rekommenderar jag noveller som "Twilight" och "The Last Evolution" som är bättre både skönlitterärt och mänskligt än denna roman.
Vänliga hälsningar
Martin Glännhag
