Om jag förstått lagstiftningen rätt så upphör upphovsrätten 70 år efter upphovsmannens död.
Hur fungerar det med t ex ett lexikon?
Det måste vara många medförfattare till ett lexikon och därmed smått när omöjligt att säkerställa att verket är fritt från upphovsrätt om det är från i början av 1900-talet.
Ett närbesläktat exempel:
På http://runeberg.org/tektid/1934m/0002.html listas ca 25 st medförfattare.
Det låter inte troligt att alla medförfattare avlidit senast 1935 eftersom tidskriften är ifrån 1934. Hur går resonemangen i sådana här fall?
mvh, Erik Sjölund
Erik Sjölund skrev:
Om jag förstått lagstiftningen rätt så upphör upphovsrätten 70 år efter upphovsmannens död. Hur fungerar det med t ex ett lexikon?
Det är den stora tiotusenkronorsfrågan. Så vitt jag vet finns inga rättsfall som drar gränserna. Ingen har "piratkopierat" Nordisk familjebok innan vi gjorde det. Är det en laglig kopia eller en "pirat"? Ingen vet. Det enda sättet att ta reda på det är om utgivaren går till domstol och stämmer Projekt Runeberg. Och givetvis hoppas vi att detta aldrig kommer till domstol.
Man kan föra vissa resonemang om vad som verkar rimligt, men det är ändå domstolen som beslutar till sist. För Projekt Runeberg är och förblir detta ett risktagande. För att ett förlag ska gå till domstol måste de ha flera saker: De måste ha en rimlig chans att få lagen tolkad till sin fördel och dessutom måste de ha något ekonomiskt att vinna på processen, eftersom den kostar pengar. Tack vare att Projekt Runeberg är fattigt, kan de inte hoppas att få ut något skadestånd av oss. De måste alltså hävda att vi berövar dem en inkomst och jag tror det blir mycket svårt att hävda något sådant. Dessutom har vi lyckats etablera oss som "de goda idealisterna" och en domstolsprocess mot oss skulle ge förlaget ett dåligt rykte utöver själva kostnaderna för processen. Förlaget måste främst av allt vara villigt att ta striden.
Kortfattat så har jag resonerat så här: Om ett verk har ett antal upphovsmän som jag kan räkna till, så gör jag mitt bästa för att kontrollera när alla dog och väntar tills sjuttio år har gått efter dödsåret. Så gjorde jag med Hofbergs "Svenskt biografiskt handlexikon", som totalt har fyra upphovsmän. Men verk som har "riktigt många" upphovsmän betraktar jag som anonyma och där väntar jag "bara" sjuttio år efter utgivningsåret. I denna senare kategori hamnar Nordisk familjebok och Teknisk tidskrift.
Den mest avgörande parametern är förlagets vilja att ta striden. När det gäller Nordisk familjebok så finns förlaget inte kvar. Kanske hade det varit annorlunda med Bonniers Lexikon, vem vet? När det gäller Teknisk Tidskrift och Svensk Läraretidning, så har deras efterföljare Ny Teknik och Lärarnas Tidning skrivit uppmuntrande artiklar om vår digitalisering. Där verkar det alltså inte finnas någon vilja att ta strid mot oss.
På http://runeberg.org/tektid/1934m/0002.html listas ca 25 st medförfattare.
Redan detta antal är vad jag kallar "riktigt många". Det tar längre tid att fastställa dödsåret för var och en av dessa än att få hela årgången inscannad. Och vem kan svära på att vi hittar rätt "E. Petersohn" och "E. Ljunggren"? Och även om man lyckas hitta alla, så finns ingen garanti för att det inte finns ytterligare författare som bidragit anonymt 1934 men avslöjat detta trettio år senare i en insändare i någon annan tidskrift.
En upphovsrätt baserad på dödsåret är en personlig upphovsrätt. Den lagen är utformad med omtanke om de efterlevande. Då kan man fråga sig, vad hade hänt om förlaget hade gjort en nytryckning efter tio år, alltså 1944? Hade artikelförfattarna eller deras efterlevande fått något förnyat honorar då? Jag tror inte det. Nu förekommer ju inga nytryckningar av hela årgångar av tidskrifter, men det förekommer att artiklar i Nordisk familjebok trycks igen i nästa utgåva. Och så vitt jag vet betalar förlaget ett honorar baserat på antalet rader text, men bara en gång när artikeln är ny och ingenting när samma artikel återanvänds i nästa utgåva.
Ärligt talat så tycker jag att 70 år är en alldeles för lång tid, och jag önskar vi kunde ändra upphovsrättslagen till kanske 30 eller 40 år efter utgivningsåret för tidskrifter och uppslagsverk. Med vissa förlag (kanske Lärarnas Tidning och Ny Teknik) är det väl inte omöjligt att nå dit genom avtal. Tänk att kunna följa den svenska varvsindustrins uppgång och fall från 1945 till 1975, eller reaktionerna på Läroplan för grundskolan Lgr 69.
On 12/30/05, Lars Aronsson lars@aronsson.se wrote:
Erik Sjölund skrev:
Om jag förstått lagstiftningen rätt så upphör upphovsrätten 70 år efter upphovsmannens död. Hur fungerar det med t ex ett lexikon?
Det är den stora tiotusenkronorsfrågan. Så vitt jag vet finns inga rättsfall som drar gränserna. Ingen har "piratkopierat" Nordisk familjebok innan vi gjorde det. Är det en laglig kopia eller en "pirat"? Ingen vet. Det enda sättet att ta reda på det är om utgivaren går till domstol och stämmer Projekt Runeberg. Och givetvis hoppas vi att detta aldrig kommer till domstol.
Man kan föra vissa resonemang om vad som verkar rimligt, men det är ändå domstolen som beslutar till sist. För Projekt Runeberg är och förblir detta ett risktagande.
Om en person kopierar text från er hemsida och publicerar den i tror att den är upphovsrättsfri så får han också ta på sig det risktagandet antar jag.
För att ett förlag ska gå till domstol måste de ha flera saker: De måste ha en rimlig chans att få lagen tolkad till sin fördel och dessutom måste de ha något ekonomiskt att vinna på processen, eftersom den kostar pengar. Tack vare att Projekt Runeberg är fattigt, kan de inte hoppas att få ut något skadestånd av oss. De måste alltså hävda att vi berövar dem en inkomst och jag tror det blir mycket svårt att hävda något sådant. Dessutom har vi lyckats etablera oss som "de goda idealisterna" och en domstolsprocess mot oss skulle ge förlaget ett dåligt rykte utöver själva kostnaderna för processen. Förlaget måste främst av allt vara villigt att ta striden.
Men finns inte risken att Projekt Runergs förtroende som tillförlitlig källa till upphovsrättsfritt material urholkas när man börjar resonare så?
På http://runeberg.org/tektid/1934m/0002.html listas ca 25 st medförfattare.
Redan detta antal är vad jag kallar "riktigt många". Det tar längre tid att fastställa dödsåret för var och en av dessa än att få hela årgången inscannad.
Kanske kunde det framgå tydligare på www.runeberg.org vilken upphovsrättsanalys som gjorts för de verk där man inte på direkten ser att författaren varit avliden i mer än 70 år. All sådan information tror jag är av intresse för en besökare på www.runeberg.org som vill publicerare dessa texter på sin egen hemsida.
Ärligt talat så tycker jag att 70 år är en alldeles för lång tid, och jag önskar vi kunde ändra upphovsrättslagen till kanske 30 eller 40 år efter utgivningsåret för tidskrifter och uppslagsverk.
Jag håller med. Kortare upphovsrättstid vore att föredra.
Tack för ert värdefulla arbete! Se det här inlägget bara som konstruktiv kritik.
mvh, Erik Sjölund
Erik Sjölund skrev:
Om den ursprungliga orginalutgåvan är upphovsrättsfri kan jag då scanna in en bild från ett faksimiltryck och lägga ut det upphovsrättsfritt?
Jag känner inte till några rättsfall, varken i Sverige eller andra länder, där en faksimilutgåva har ansetts vara upphovsrättsligt skyddad. Projekt Runeberg har vid några tillfällen scannat tryckta faksimiler när vi inte haft tillgång till original. Ett sådant fall är "Svenskt boklexikon. Åren 1830-1865", som utgavs 1867-1884 men där vi har scannat en faksimil från 1961, http://runeberg.org/linnstrom/
Om litteraturbanken gör en e-bok av ett upphovsrättsfritt verk, på vilka rättsliga grunder kan de sedan skydda den?
Det är lätt att utfärda deklarationer om att "det är inte tillåtet att...", men när det enbart handlar om inscannade (eller avfotograferade) bilder av boksidor menar jag att detta bara är tomma ord. Den som äger en skog kan ju sätta upp skyltar med "tillträde förbjudet", men det sätter inte allemansrätten ur spel.
Om en person kopierar text från er hemsida och publicerar den i tror att den är upphovsrättsfri så får han också ta på sig det risktagandet antar jag.
Ja, och så är det ju alltid. Var och en är ansvarig för sina egna handlingar, oavsett om man kopierar från oss eller scannar direkt från en bok. En rasistisk text kan ju vara olaglig i ett annat land.
När vi digitaliserar verk som ligger i gränsområdet, till exempel Teknisk Tidskrift från 1934, så garanterar vi inte att texten är lämplig ur alla tänkbara avseenden, men vi visar att det åtminstone för oss var möjligt att göra detta utan att bli anklagade för brott mot upphovsrättslagen. Detta ökar sannolikheten för att det ska vara möjligt även för andra.
Vi går före och hugger upp en väg med vår machete. Men den som vill följa i våra spår, rör sig fortfarande i en djungel.
Men finns inte risken att Projekt Runergs förtroende som tillförlitlig källa till upphovsrättsfritt material urholkas när man börjar resonare så?
Något sådant förtroende kan aldrig finnas, eftersom upphovsrätt inte är någon exakt vetenskap. Det går aldrig att vara säker.
Däremot har vi ett annat förtroende att värna om, nämligen vårt anseende som aktivister. Vi får saker gjorda i stället för att gräva ner oss i utredningar och grubblerier. Kungliga biblioteket konstaterar gång på gång att saker är svåra eller omöjliga, men Projekt Runeberg sätter igång det ena arbetet efter det andra och får det färdigt. Tack vare att vi lyckades scanna in hela Nordisk familjebok, så skrev Nationalencyklopedin en artikel om Projekt Runeberg. När man är så påläst som vi har hunnit bli om alla tekniska och juridiska problem, så är det en stor fara att man blir alltför professionell och underkänner alla roliga idéer och planer som inte är helt perfekta. Tänk bara på den undermåliga bildkvaliteten i vår inscanning av Nordisk familjebok. Eller risken att någon medredaktörs efterlevande skulle stämma oss för upphovsrättsbrott.
-
Erik Sjölund -
Lars Aronsson