"farbror.mats" undrar hur man markerar luft, när indrag vid nytt stycke redan automatiskt ersatts med blankrad, och föreslår två blankrader.
Förstår inte riktigt problemet. Är det ett extrastort luftrum som eftersträvas? Härmed några reflexioner m a a frågan.
Det finns två typografiska verktyg för att markera nytt stycke: Ett litet indrag som på denna rad. ELLER en blankrad mellan stycken utan indrag av första raden såsom i resten av detta inlägg, inte bägge. I första hand en sak om typografisk design, verkets utseendemässiga profil. M a o en fråga om tycke och smak.
Tillkommer en del praktiska synpunkter:
• Indragsmetoden tar vara på pappersytan bättre än blankradsmetoden. Systematiskt genomfört kan det sammanlagt betyda flera sidor vinst i ett större verk. I större upplagor är papperskostnaden den dominerande posten i totalkostnaden, och några inbesparade sidor kan då betyda mycket pengar. Man vill helst att antalet sidor ska vara en multipel av 32, i nödfall av 16 eller 8. Annars drabbas man av helblanka sidor utan tryck i den färdiga boken, vanligtvis placerade i slutet av boken. Ibland maskerat av en rubrik "Plats för egna anteckningar". Detta har med falsning och häftning att göra. Praktisikt för den som brukar kludda i böcker. I ett större perspektiv innebär det att ett bibliotek med böcker i tusental, kan behöva ett antal extra hyllmetrar för att härbärgera alla böckerna om det är många som har informationslösa sidor. Böckerna blir ju tjockare. Och tyngre. Och dyrare.
En nackdel med indragsmetoden är att det kan bli värdigt konstigt vid smala spalter. Sådana kan uppstå när tryckytan till en del upptas av bilder, diagram o d som kringflödas av brödtexten.
• Blankradsmetoden har fördelen att underlätta läsningen, men är ju lite slösaktig beträffande pappersåtgången. Kan i vissa lägen ställa till med sidbrytningsproblem. En sida bör inte sluta med en blankrad, och ej heller börja med en blankrad. Då blir satsytan på ett uppslag olika på högersida och vänstersida, vilket är en typografisk styggelse.
<footnote>I de "punkterade styckena" ovan skulle jag egentligen vilja ha hängande indrag, men jag tror inte det skulle fungera i alla inblandade e-post-program av varierande konstruktion och med innehavarens egna preferenser för grundinställningen. Många e-post-program klarar en hel del konster, men jämfört med större ordbehandlingsprogram är de ju lite primitiva.</footnote>
Blankradsmetoden är det som rekommenderas vid s k systematisk maskinskrivning. Personligen tycker jag att underlättad läsning väger tyngre än priset för ökad pappersåtgång. Bara i sådana fall när sidantalet är oåterkalleligen fastställt på förhand, och mängden av material som MÅSTE få plats är stor, bör man överväga indragsmetoden för att trolla fram plats för några extra rader av budskapet.
Vad beträffar Runeberg står det ju tydligt i korrekturanvisningarna att indrag av ett styckes första rad systematiskt ska ersättas av av blankrad. Enligt vad jag sett på de sidor jag behandlat har OCR-läsningen givit varierande resultat beträffande denna detalj. Ibland är saken fixad redan före första korr, ibland inte, och då är det dags för korrekturläsaren att rätta till det enligt anvisningarna. Har ibland för mig själv undrat om den som laddat OCR-versionen kanske fixat till ett och annat i förbifarten, innan det laddades in i Runebergs databas.
I korrekturanvisningarna står klart angivet att vi inte ska sträva efter att exakt återge förlagans typografi. Målet är att digitala utgåvan oförvanskat ska förmedla författarens BUDSKAP på ett sökbart sätt. Extra blankrader bidrar inte till att förbättra budskapets innehåll. Undantag möjligen vid extrem poesi och liknande, där själva placeringen av tecknen på satsytan är en del av poetens budskap. Då har det f ö överskridigt gränsen från ordkonst till bildkonst, och borde kanske egentligen kallas "typografisk installation".
Sammanfattningsvis anser jag att "farbror.mats" inte — och ingen annan heller — ska lägga in dubbla blankrader i de fall transponering från indragsmetoden till blankradsmetoden redan är klar i första OCR-versionen.
För misstags undvikande påpekas att detta epos endast är ett diskussionsinlägg. Jag har ingen befälsrätt här. Men jag har synpunkter på typografi. Det tillkommer Runeberg-projektledningen att bestämma hur man vill ha det. Samt eventuellt förtydliga det som redan bestämt är.
B L Wahlman bo.lennart.wahlman@wah.se
"farbror.mats" undrar hur man markerar luft, när indrag vid nytt stycke redan automatiskt ersatts med blankrad, och föreslår två blankrader. /.../ Vad beträffar Runeberg står det ju tydligt i korrekturanvisningarna att indrag av ett styckes första rad systematiskt ska ersättas av blankrad. /.../ I korrekturanvisningarna står klart angivet att vi inte ska sträva efter att exakt återge förlagans typografi. Målet är att digitala utgåvan oförvanskat ska förmedla författarens BUDSKAP på ett sökbart sätt. Extra blankrader bidrar inte till att förbättra budskapets innehåll.
Problemet uppstår - och måste få sin lösning - eftersom Runeberg låter indragen radstart ersättas av (en) blankrad. När en författare, i sin boktext, anger "extra luft" (jag vet inte vad det heter på typografispråk) mellan två stycken, utan att sätta in asterisk eller låååångt tvärstreck, så måste Runeberg hitta ett annat sätt att ange det på än att använda 1 blankrad (som ju inom Runeberg bara betyder: nytt stycke). I annat fall bli läsningen av texten oklar; det kommer att saknas en paus i läsningen där det ska finnas en sådan enligt boktexten. Titta t ex på http://runeberg.org/kmarknad/0178.html Författaren gör där en liten paus i sin berättelse, mellan 4:e och 5:e stycket. Hur ska sådant anges i texter inom Runebergsprojektet? - - - Mitt förslag är genom att sätta in dubbla blankrader, d v s två st.
/ Mats
Det tillkommer Runeberg-projektledningen att bestämma hur man vill ha det. Samt eventuellt förtydliga det som redan bestämt är.
B L Wahlman bo.lennart.wahlman@wah.se
Hej Mats,
Problemet uppstår - och måste få sin lösning - eftersom Runeberg låter indragen radstart ersättas av (en) blankrad. När en författare, i sin boktext, anger "extra luft" (jag vet inte vad det heter på typografispråk) mellan två stycken, utan att sätta in asterisk eller låååångt tvärstreck, så måste Runeberg hitta ett annat sätt att ange det på än att använda 1 blankrad (som ju inom Runeberg bara betyder: nytt stycke).
Det är inte vi som sätter in en blankrad. Vi sätter in en styckebrytning, vilket i HTML görs med taggen <p>. Det är din webbläsare som visar styckebrytning som en blankrad. Om du har en avancerad webbläsare så kan du konfigurera den att visa styckebrytningar på något annat sätt. Men HTML saknar sätt att märka upp större styckebrytningar, det finns bara en storlek. Vi skulle kunna lägga in <p> <p> som är ett tomt textstycke och som förmodligen kommer att visas som ett längre mellanrum än en tomrad. Det motsvarar i så fall asterisken, som är <p>*<p>.
Mitt förslag är genom att sätta in dubbla blankrader, d v s två st.
Visst, inte mig emot. Blir det tydligt och lättfattligt i instruktionerna så att alla förstår vad det handlar om?
Mats:
Problemet uppstår - och måste få sin lösning - eftersom Runeberg låter indragen radstart ersättas av (en) blankrad. När en författare, i sin boktext, anger "extra luft" mellan två stycken, så måste Runeberg hitta ett annat sätt att ange det på än att använda 1 blankrad (som ju inom Runeberg bara betyder: nytt stycke). I annat fall bli läsningen av texten oklar; det kommer att saknas en paus i läsningen där det ska finnas en sådan enligt boktexten. Mitt förslag är genom att sätta in dubbla blankrader, d v s två st.
Det handlar alltså om de fall där man har två olika typer av stycken och markeringar av nytt stycke: dels en stor markering med tom rad och dels en mindre med radbrott och indrag, men ingen tomrad.
En tänkbar lösning är att strunta i den skillnaden. Säga att alla stycken är stycken och eventuell distinktion som författaren tänkt sig med olika typer av styckemarkering får gå förlorad när vi lägger ut verken på nätet.
Om man skall hantera dem på något annat sätt så krävs det att de kan markeras i korrekturläsningen, att de kan sparas i Runebergs databas, att de kan representeras i html-strömmen som Runeberg presenterar till webb-klienterna och helst att det går att se skillnaden grafiskt.
Tills nu har man kunnat lämna dubbla blankrader efter korrekturläsningen i förvissning om att de inte kommer få någon betydelse i html-koden. Ett eller flera tomrader kommer motsvara slut på ett stycke och början på nästa. Om dubbla blankrader skulle börja få en annan betydelse än enkla blankrader, så måste någon (eller snarare något program) gå igenom alla existerande verk och byta eventuella dubbla blankrader där till enkla blankrader. Det är knappast omöjligt, men kan vara lite onödigt om man kommer på ett annat sätt att markera "stort styckemellanrum".
Hur de sedansparas har jag ingen susning om. Kanske spras html-koden på en fil i den form som den sedan ska skickas till webb-klienten?
Att representera två olika typer av stycken eller styckemellanrum i html-kod är inte helt enkelt. Ett stycke är ett s.k. p-element, som inleds och avslutas med två lite olika p-taggar och det finnas bara en variant:
<p>Detta är ett mycket kort stycke</p>
Om vi vill ha två olika typer av stycken så får man (väl?) använda class-attributet:
<p class="litet">Detta är ett mycket kort stycke av den ena typen</p> <p class="stort">Detta är ett annat stycke av den andra typen</p>
I dagsläget skulle det inte påverka hur verket ser ut när man läser det i en webb-läsare. Alla p-element visas som stycken på webb-läsarens standardsätt. Men det går att knuta sidorna till en s.k. stilmall som anger mer exakt på vilket sätt stycken av de olika klasserna skall visas. Där kan man ange att ett stycke av klassen litet ska visas med indrag och stycke med klassen stort ska visas utan indrag och med extra mellanrum före.
Jag har ingen koll på vad som sker med texterna efter korrläsningen eller vem som gör saker med dem. Det kan finnas tekniska hinder till att göra något sådant här eller det kan vara så att vi har för lite resurser (gratisarbetande tekniker/programemrare) för att kunna utföra det i praktiken. Det får någon annan svara på.
Christer Romson
Christer Romson skrev:
Om vi vill ha två olika typer av stycken så får man (väl?) använda class-attributet:
<p class="litet">Detta är ett mycket kort stycke av den ena typen</p> <p class="stort">Detta är ett annat stycke av den andra typen</p>
Ja, detta är en tänkbar lösning. Och är det en bra lösning att ange detta med dubbel tomrad när man korrekturläser? Eller bör det anges på något annat sätt? Har vi någon förebild att efterlikna?
Hej!
2005-04-07 kl. 11.09 skrev Lars Aronsson:
Christer Romson skrev:
Om vi vill ha två olika typer av stycken så får man (väl?) använda class-attributet:
<p class="litet">Detta är ett mycket kort stycke av den ena typen</p> <p class="stort">Detta är ett annat stycke av den andra typen</p>
Ja, detta är en tänkbar lösning. Och är det en bra lösning att ange detta med dubbel tomrad när man korrekturläser? Eller bör det anges på något annat sätt? Har vi någon förebild att efterlikna?
Motsvarar <HR>-taggen denna styckesseparation?
En del texter har tre stjärnorna (* * *), den mittersta vertikalt förskjuten nedåt, om det nu är samma sak. (?)
/Roger
2005-04-09 kl. 00.54 skrev Roger Persson:
Motsvarar <HR>-taggen denna styckesseparation?
En del texter har tre stjärnorna (* * *), den mittersta vertikalt förskjuten nedåt, om det nu är samma sak. (?)
A propos "tre stjärnor", men med den mellersta förskjuten UPPÅT, så fäster jag uppmärksamheten på att detta finns i form av sammansatt symbol som Unicode nr 2042; kallas Asterism. Användbart för Runeberg?
⁂
En gammal typografisk goding.
B L Wahlman bo.lennart.wahlman@wah.se