"farbror.mats" undrar hur man markerar luft, när indrag vid nytt stycke redan automatiskt ersatts med blankrad, och föreslår två blankrader.

Förstår inte riktigt problemet. Är det ett extrastort luftrum som eftersträvas? Härmed några reflexioner m a a frågan.

Det finns två typografiska verktyg för att markera nytt stycke: Ett litet indrag som på denna rad. ELLER en blankrad mellan stycken utan indrag av första raden såsom i resten av detta inlägg, inte bägge. I första hand en sak om typografisk design, verkets utseendemässiga profil. M a o en fråga om tycke och smak.

Tillkommer en del praktiska synpunkter:

• Indragsmetoden tar vara på pappersytan bättre än blankradsmetoden. Systematiskt genomfört kan det sammanlagt betyda flera sidor vinst i ett större verk. I större upplagor är papperskostnaden den dominerande posten i totalkostnaden, och några inbesparade sidor kan då betyda mycket pengar. Man vill helst att antalet sidor ska vara en multipel av 32, i nödfall av 16 eller 8. Annars drabbas man av helblanka sidor utan tryck i den färdiga boken, vanligtvis placerade i slutet av boken. Ibland maskerat av en rubrik "Plats för egna anteckningar". Detta har med falsning och häftning att göra. Praktisikt för den som brukar kludda i böcker. I ett större perspektiv innebär det att ett bibliotek med böcker i tusental, kan behöva ett antal extra hyllmetrar för att härbärgera alla böckerna om det är många som har informationslösa sidor. Böckerna blir ju tjockare. Och tyngre. Och dyrare.

En nackdel med indragsmetoden är att det kan bli värdigt konstigt vid smala spalter. Sådana kan uppstå när tryckytan till en del upptas av bilder, diagram o d som kringflödas av brödtexten.

• Blankradsmetoden har fördelen att underlätta läsningen, men är ju lite slösaktig beträffande pappersåtgången. Kan i vissa lägen ställa till med sidbrytningsproblem. En sida bör inte sluta med en blankrad, och ej heller börja med en blankrad. Då blir satsytan på ett uppslag olika på högersida och vänstersida, vilket är en typografisk styggelse.

<footnote>I de "punkterade styckena" ovan skulle jag egentligen vilja ha hängande indrag, men jag tror inte det skulle fungera i alla inblandade e-post-program av varierande konstruktion och med innehavarens egna preferenser för grundinställningen. Många e-post-program klarar en hel del konster, men jämfört med större ordbehandlingsprogram är de ju lite primitiva.</footnote>

Blankradsmetoden är det som rekommenderas vid s k systematisk maskinskrivning. Personligen tycker jag att underlättad läsning väger tyngre än priset för ökad pappersåtgång. Bara i sådana fall när sidantalet är oåterkalleligen fastställt på förhand, och mängden av material som MÅSTE få plats är stor, bör man överväga indragsmetoden för att trolla fram plats för några extra rader av budskapet.

Vad beträffar Runeberg står det ju tydligt i korrekturanvisningarna att indrag av ett styckes första rad systematiskt ska ersättas av av blankrad. Enligt vad jag sett på de sidor jag behandlat har OCR-läsningen givit varierande resultat beträffande denna detalj. Ibland är saken fixad redan före första korr, ibland inte, och då är det dags för korrekturläsaren att rätta till det enligt anvisningarna. Har ibland för mig själv undrat om den som laddat OCR-versionen kanske fixat till ett och annat i förbifarten, innan det laddades in i Runebergs databas.

I korrekturanvisningarna står klart angivet att vi inte ska sträva efter att exakt återge förlagans typografi. Målet är att digitala utgåvan oförvanskat ska förmedla författarens BUDSKAP på ett sökbart sätt. Extra blankrader bidrar inte till att förbättra budskapets innehåll. Undantag möjligen vid extrem poesi och liknande, där själva placeringen av tecknen på satsytan är en del av poetens budskap. Då har det f ö överskridigt gränsen från ordkonst till bildkonst, och borde kanske egentligen kallas "typografisk installation".

Sammanfattningsvis anser jag att "farbror.mats" inte — och ingen annan heller — ska lägga in dubbla blankrader i de fall transponering från indragsmetoden till blankradsmetoden redan är klar i första OCR-versionen.

För misstags undvikande påpekas att detta epos endast är ett diskussionsinlägg. Jag har ingen befälsrätt här. Men jag har synpunkter på typografi. Det tillkommer Runeberg-projektledningen att bestämma hur man vill ha det. Samt eventuellt förtydliga det som redan bestämt är.

B L Wahlman bo.lennart.wahlman@wah.se