Erik Sjölund skrev:
Om jag förstått lagstiftningen rätt så upphör upphovsrätten 70 år efter upphovsmannens död. Hur fungerar det med t ex ett lexikon?
Det är den stora tiotusenkronorsfrågan. Så vitt jag vet finns inga rättsfall som drar gränserna. Ingen har "piratkopierat" Nordisk familjebok innan vi gjorde det. Är det en laglig kopia eller en "pirat"? Ingen vet. Det enda sättet att ta reda på det är om utgivaren går till domstol och stämmer Projekt Runeberg. Och givetvis hoppas vi att detta aldrig kommer till domstol.
Man kan föra vissa resonemang om vad som verkar rimligt, men det är ändå domstolen som beslutar till sist. För Projekt Runeberg är och förblir detta ett risktagande. För att ett förlag ska gå till domstol måste de ha flera saker: De måste ha en rimlig chans att få lagen tolkad till sin fördel och dessutom måste de ha något ekonomiskt att vinna på processen, eftersom den kostar pengar. Tack vare att Projekt Runeberg är fattigt, kan de inte hoppas att få ut något skadestånd av oss. De måste alltså hävda att vi berövar dem en inkomst och jag tror det blir mycket svårt att hävda något sådant. Dessutom har vi lyckats etablera oss som "de goda idealisterna" och en domstolsprocess mot oss skulle ge förlaget ett dåligt rykte utöver själva kostnaderna för processen. Förlaget måste främst av allt vara villigt att ta striden.
Kortfattat så har jag resonerat så här: Om ett verk har ett antal upphovsmän som jag kan räkna till, så gör jag mitt bästa för att kontrollera när alla dog och väntar tills sjuttio år har gått efter dödsåret. Så gjorde jag med Hofbergs "Svenskt biografiskt handlexikon", som totalt har fyra upphovsmän. Men verk som har "riktigt många" upphovsmän betraktar jag som anonyma och där väntar jag "bara" sjuttio år efter utgivningsåret. I denna senare kategori hamnar Nordisk familjebok och Teknisk tidskrift.
Den mest avgörande parametern är förlagets vilja att ta striden. När det gäller Nordisk familjebok så finns förlaget inte kvar. Kanske hade det varit annorlunda med Bonniers Lexikon, vem vet? När det gäller Teknisk Tidskrift och Svensk Läraretidning, så har deras efterföljare Ny Teknik och Lärarnas Tidning skrivit uppmuntrande artiklar om vår digitalisering. Där verkar det alltså inte finnas någon vilja att ta strid mot oss.
På http://runeberg.org/tektid/1934m/0002.html listas ca 25 st medförfattare.
Redan detta antal är vad jag kallar "riktigt många". Det tar längre tid att fastställa dödsåret för var och en av dessa än att få hela årgången inscannad. Och vem kan svära på att vi hittar rätt "E. Petersohn" och "E. Ljunggren"? Och även om man lyckas hitta alla, så finns ingen garanti för att det inte finns ytterligare författare som bidragit anonymt 1934 men avslöjat detta trettio år senare i en insändare i någon annan tidskrift.
En upphovsrätt baserad på dödsåret är en personlig upphovsrätt. Den lagen är utformad med omtanke om de efterlevande. Då kan man fråga sig, vad hade hänt om förlaget hade gjort en nytryckning efter tio år, alltså 1944? Hade artikelförfattarna eller deras efterlevande fått något förnyat honorar då? Jag tror inte det. Nu förekommer ju inga nytryckningar av hela årgångar av tidskrifter, men det förekommer att artiklar i Nordisk familjebok trycks igen i nästa utgåva. Och så vitt jag vet betalar förlaget ett honorar baserat på antalet rader text, men bara en gång när artikeln är ny och ingenting när samma artikel återanvänds i nästa utgåva.
Ärligt talat så tycker jag att 70 år är en alldeles för lång tid, och jag önskar vi kunde ändra upphovsrättslagen till kanske 30 eller 40 år efter utgivningsåret för tidskrifter och uppslagsverk. Med vissa förlag (kanske Lärarnas Tidning och Ny Teknik) är det väl inte omöjligt att nå dit genom avtal. Tänk att kunna följa den svenska varvsindustrins uppgång och fall från 1945 till 1975, eller reaktionerna på Läroplan för grundskolan Lgr 69.