"farbror.mats" undrar hur man markerar luft, när indrag vid nytt stycke
redan automatiskt ersatts med blankrad, och föreslår två blankrader.
Förstår inte riktigt problemet. Är det ett extrastort luftrum som
eftersträvas? Härmed några reflexioner m a a frågan.
Det finns två typografiska verktyg för att markera nytt stycke:
Ett litet indrag som på denna rad.
ELLER en blankrad mellan stycken utan indrag av första raden såsom i
resten av detta inlägg, inte bägge. I första hand en sak om typografisk
design, verkets utseendemässiga profil. M a o en fråga om tycke och
smak.
Tillkommer en del praktiska synpunkter:
• Indragsmetoden tar vara på pappersytan bättre än blankradsmetoden.
Systematiskt genomfört kan det sammanlagt betyda flera sidor vinst i
ett större verk. I större upplagor är papperskostnaden den dominerande
posten i totalkostnaden, och några inbesparade sidor kan då betyda
mycket pengar. Man vill helst att antalet sidor ska vara en multipel av
32, i nödfall av 16 eller 8. Annars drabbas man av helblanka sidor utan
tryck i den färdiga boken, vanligtvis placerade i slutet av boken.
Ibland maskerat av en rubrik "Plats för egna anteckningar". Detta har
med falsning och häftning att göra. Praktisikt för den som brukar
kludda i böcker. I ett större perspektiv innebär det att ett bibliotek
med böcker i tusental, kan behöva ett antal extra hyllmetrar för att
härbärgera alla böckerna om det är många som har informationslösa
sidor. Böckerna blir ju tjockare. Och tyngre. Och dyrare.
En nackdel med indragsmetoden är att det kan bli värdigt konstigt vid
smala spalter. Sådana kan uppstå när tryckytan till en del upptas av
bilder, diagram o d som kringflödas av brödtexten.
• Blankradsmetoden har fördelen att underlätta läsningen, men är ju
lite slösaktig beträffande pappersåtgången. Kan i vissa lägen ställa
till med sidbrytningsproblem. En sida bör inte sluta med en blankrad,
och ej heller börja med en blankrad. Då blir satsytan på ett uppslag
olika på högersida och vänstersida, vilket är en typografisk styggelse.
<footnote>I de "punkterade styckena" ovan skulle jag egentligen vilja
ha hängande indrag, men jag tror inte det skulle fungera i alla
inblandade e-post-program av varierande konstruktion och med
innehavarens egna preferenser för grundinställningen. Många
e-post-program klarar en hel del konster, men jämfört med större
ordbehandlingsprogram är de ju lite primitiva.</footnote>
Blankradsmetoden är det som rekommenderas vid s k systematisk
maskinskrivning. Personligen tycker jag att underlättad läsning väger
tyngre än priset för ökad pappersåtgång. Bara i sådana fall när
sidantalet är oåterkalleligen fastställt på förhand, och mängden av
material som MÅSTE få plats är stor, bör man överväga indragsmetoden
för att trolla fram plats för några extra rader av budskapet.
Vad beträffar Runeberg står det ju tydligt i korrekturanvisningarna att
indrag av ett styckes första rad systematiskt ska ersättas av av
blankrad. Enligt vad jag sett på de sidor jag behandlat har
OCR-läsningen givit varierande resultat beträffande denna detalj.
Ibland är saken fixad redan före första korr, ibland inte, och då är
det dags för korrekturläsaren att rätta till det enligt anvisningarna.
Har ibland för mig själv undrat om den som laddat OCR-versionen kanske
fixat till ett och annat i förbifarten, innan det laddades in i
Runebergs databas.
I korrekturanvisningarna står klart angivet att vi inte ska sträva
efter att exakt återge förlagans typografi. Målet är att digitala
utgåvan oförvanskat ska förmedla författarens BUDSKAP på ett sökbart
sätt. Extra blankrader bidrar inte till att förbättra budskapets
innehåll. Undantag möjligen vid extrem poesi och liknande, där själva
placeringen av tecknen på satsytan är en del av poetens budskap. Då har
det f ö överskridigt gränsen från ordkonst till bildkonst, och borde
kanske egentligen kallas "typografisk installation".
Sammanfattningsvis anser jag att "farbror.mats" inte — och ingen annan
heller — ska lägga in dubbla blankrader i de fall transponering från
indragsmetoden till blankradsmetoden redan är klar i första
OCR-versionen.
För misstags undvikande påpekas att detta epos endast är ett
diskussionsinlägg. Jag har ingen befälsrätt här. Men jag har synpunkter
på typografi. Det tillkommer Runeberg-projektledningen att bestämma hur
man vill ha det. Samt eventuellt förtydliga det som redan bestämt är.
B L Wahlman bo.lennart.wahlman(a)wah.se