Jag hade funderat på att läsa Mary Shelleys  Den sista människan långt innan jag såg den stå på en hylla i Vimmerby stadsbibliotek, men som så ofta händer så aktualiserades mitt behov genom detta och jag lånade hem den. Den sista människan är ett undergångsepos som skildrar mänsklighetens undergång för en pestepidemi mot slutet av 2000-talet. Detta är en ganska rejäl tegelsten till roman, nästan sexhundra sidor i översättning, och den rör sig framåt med tyngden och trögheten hos en lavin, pesten börjar inte härja på allvar förrän man kommit igenom halva romanen. Shelley kramar ur den tragiska berättelsen varje droppe känsla och försitter sällan ett tillfälle att få citera poesi. Den nutida genomsnittsläsaren har nog svårt för denna roman, men jag är inte den nutida genomsnittsläsaren och trots att den kan bli lite tröttande emellanåt så gillar jag den. Shelleys prosapoesi (som ibland genomkorsas av förnuftiga iakttagelser) uppvisar en svulstighet som en vän av mer återhållsamt litterärt berättande skulle finna motbjudande, men jag finner den ofta njutbar och läser med förtjusning formuleringar som: "Låt oss klaga över och hjälpa den jordiska trädgårdens barn. Nyligen avundades vi dem som bodde där: vi avundades dem deras kryddrika lundar, bördiga slätter och överflödande skönhet. Men i detta dödliga liv väger alltid ytterligheterna jämnt: törnet växer tillsammans med rosen, det giftiga trädet och kanelträdet tvinnar sina grenar tillsammans. Persien med sina dräkter av guld, marmorhallar och oändlig rikedom är nu en grav. Arabens tält har fallit i sanden och hans häst rusar fram utan tyglar och sadel över marken. Klagoropen fyller Kashmirs dalar, dess dälder och skogar, dess svala fontäner och rosenträdgårdar har förorenats av de döda".  

Martin Glännhag