Jag har förstått att föreningen har tidigare i år haft Thomas Pynchons Gravity's Rainbow som läsning och att reaktionen på den var övervägande negativ. Nu har jag, genom att jag fått överta BLV:s exemplar, bildat mig en klar uppfattning om romanen i fråga. Med ett undantag borträknat så finner jag inget särskilt att haka upp sig på. Redan från början står det klart vad den en smula mysteriösa titeln refererar till (och om jag fattade det borde andra göra kunna det), en symbolik som sedan utbygges genom romanen. Tommy muttrade något om "långa meningar", men jag finner stilen tilltalande: rik, mustig och med halvt ironiska ansatser till prosapoesi. Påminner mig om två av mina favoritförfattare, Balzac och Hugo, och liksom hos dem är de långa meningarna med ackumulativa effekter en del av språkets skönhet. Men jag nämnde ett undantag. Det är att berättandet sker i presens, en perversion i den moderna skönlitteraturen som jag avskyr. Men återigen, jag finner Gravity's Rainbow mer intressant än vissa andra romaner vi haft uppe till läsning, som till exempel Geoff Rymans Air, som jag tyckte var oerhört tråkig.
 
Vänliga hälsningar
Martin Glännhag
 
PS. Jag planerar att närvara i egen person vid bokbokmötet som avhandlar hugonovellerna under det kommande året. DS