I den fria världens gryning, medan såren från den Stora Striden fortfarande var synliga och marken var ärrad och varelserna ännu levde i sorg, forsade stora vattenmängder fram över landet. Vattnet var rester av de vapen som Atarea hade använt i Striden mot Stjärngudarna. Vattnet förstörde åkrar, grödor och örtängar, lägerplatser och hela byar, och hela landsvägar och broar sveptes bort, så våldsamt forsade vattnet. Ea, vågmästaren, kunde inte förmå vattnet att upphöra att rinna, utan han lät i stället vattnet välja vägar där det gjorde minst skada. Samtidigt levde Mahal, Hammaren, tillsammans med dvärgarna i grottor under de mäktiga bergen. Under Stridens sista dag då gudabröderna, Patruz och Atarea, kastade eldklot och sköt blixtar på Stärngudarna och hela himlen lågade av striden flydde dvärgarna ner under bergen. Här sökte sedan Mahal upp dem för att hjälpa dvärgarna och för att åter bygga upp deras stolthet. När Mahal fann dvärgarna hade de glömt mycket av det de en gång hade närt som sitt livshantverk, sin stolthet och sin sanna glädje.Men Mahal förstod att det inte berodde på lättja eller lathet, utan på det förtryck som dvärgarna hade utsatts för under Stjärngudarnas välde. Dvärgarna lärde sig åter bruka berget och smida järnet, Mahal såg detta och var nöjd. En dag kom dvärgarnas främste smed, Náinn, och sökte upp Mahal. Han förklarade att dvärgarna inte kunde utveckla smideskonsten mer om de inte hade en hetare eld. Mahal lämnade då dvärgarnas grottor för att söka upp Atarea. Han fann Atarea djupt försjunken i ordlös sorg. Atarea hade inte kunnat rädda en by, utan hela byn med invånare, boskap och hus hade tagits av en avstickare från de mäktiga forsarna. Mahal som är en praktisk och handlingskraftig gud lovade att hjälpa Atarea i utbyte mot en het eld till dvärgarnas smedja. Atarea lovprisade Mahal och följde genast ner till dvärgarna. Här skapade Atar en het eld, Eldraun, och sedan dess är dvärgarnas smide det vackraste, stålet det starkaste och järnet det mäktigaste i hela Fountland. Som tack lät Mahal Atarea föra vattnet genom de djupa grottor och hålor som dvärgarna inte använde. På så vis blev det frid på marken och dvärgarna blev de skickligaste smederna på skivan.

Sådär en liten saga om några gudar, deras religion och förhållande dem emellan. Det är i alla fall en skiss...

Kramar

/Niklas