När skivan åter befolkades efter den Stora Striden och världens alla varelser vandrade ut för att fria starta sina nya liv, kom en träl vid namn Herius vandrande genom skogarna uppför utlöparna av Itakas mäktiga berg. Mannen vandrade ensam och han kände ännu inte till Fountlands nya gudar. En vacker scensommardag kom han fram till en liten källsjö omgärdad av en ljus lövskog. Mannen arbetade ihärdigt med att fälla träd och bygga sig en liten stuga, och under tiden levde han på de vilddjur han lyckades fälla och den fisk han lyckades fånga. Han arbetade i tysthet och i ensamhet dag efter dag. När hösten kom, kall och regnig, skulle mannen bränna ner en del av träden för att till våren ha en liten åkerlapp att odla på. Men hur han än försökte kunde han inte tända någon eld, allt var för blött och han fumlade med sina stelfrusna fingrar. Vanmäktig vände han sig till skyn och skrek efter hjälp. Då klev en ung och reslig man fram mellan träden och undrade om Herius behövde hjälp. Herius förklarade då sitt problem och Atarea, Eldsherren, lovade hjälpa honom, men knappt hade guden sagt det då en underskön ung kvinna skred fram till de båda männen med tårar i ögonen. Amorina bönföll Atarea att spara den vackra skogen, men Herius sa då förtvivlat att i så fall skulle han inte ha någon mark att odla till våren och inte ha något att leva på. Atarea gav då elden till Herius, men sa att han endast fick ta så många träd som han behövde och att han skulle spara den största och stoltaste eken för att den skulle växa och ge frö åt nya ekar, och Atarea lämnade Herius åt hans arbete. Herius sparade den största och ståtligaste eken av dem alla och brände endast de träd som han var tvungen till. Mödosamt rensade han marken från stubbar och plöjde upp marken. Knappt hade han hunnit klart arbetet innan de första snöflingorna föll och klädde marken med sin vita vinterskrud. Våren kom ljus och varm, och grödorna växte på åkern och eken blommade grannare än någonsin. En ljummen kväll kom två kvinnor fram till Herius stuga. Den ena var kärleksgudinnan, Amorina, och den andra var Turia, en mänsklig kvinna. Amorina beundrade den ståtliga eken, såg att den växte och trivdes. Hon tackade då Herius och lämnade sedan Herius och Turia ensamma. Och sedan denna dag sparar varje bonde ett ståtligt träd till Atareas och Amorinas ära. Och än idag lever arvingarna till Herius och Turia kvar på Itaka.

Ännu en skiss...

Vi ses imorgon! Och Gunnar och Therese, vi ses senare!

kram

/Niklas