I den fria världens gryning, medan såren från den Stora Striden fortfarande
var synliga och marken var ärrad och varelserna ännu levde i sorg, forsade
stora vattenmängder fram över landet. Vattnet var rester av de vapen som
Atarea hade använt i Striden mot Stjärngudarna. Vattnet förstörde åkrar,
grödor och örtängar, lägerplatser och hela byar, och hela landsvägar och
broar sveptes bort, så våldsamt forsade vattnet. Ea, vågmästaren, kunde
inte förmå vattnet att upphöra att rinna, utan han lät i stället vattnet
välja vägar där det gjorde minst skada.
Samtidigt levde Mahal, Hammaren, tillsammans med dvärgarna i grottor under
de mäktiga bergen. Under Stridens sista dag då gudabröderna, Patruz och
Atarea, kastade eldklot och sköt blixtar på Stärngudarna och hela himlen
lågade av striden flydde dvärgarna ner under bergen. Här sökte sedan Mahal
upp dem för att hjälpa dvärgarna och för att åter bygga upp deras stolthet.
När Mahal fann dvärgarna hade de glömt mycket av det de en gång hade närt
som sitt livshantverk, sin stolthet och sin sanna glädje.Men Mahal förstod
att det inte berodde på lättja eller lathet, utan på det förtryck som
dvärgarna hade utsatts för under Stjärngudarnas välde. Dvärgarna lärde sig
åter bruka berget och smida järnet, Mahal såg detta och var nöjd.
En dag kom dvärgarnas främste smed, Náinn, och sökte upp Mahal. Han
förklarade att dvärgarna inte kunde utveckla smideskonsten mer om de inte
hade en hetare eld. Mahal lämnade då dvärgarnas grottor för att söka upp
Atarea. Han fann Atarea djupt försjunken i ordlös sorg. Atarea hade inte
kunnat rädda en by, utan hela byn med invånare, boskap och hus hade tagits
av en avstickare från de mäktiga forsarna.
Mahal som är en praktisk och handlingskraftig gud lovade att hjälpa Atarea
i utbyte mot en het eld till dvärgarnas smedja. Atarea lovprisade Mahal och
följde genast ner till dvärgarna. Här skapade Atar en het eld, Eldraun, och
sedan dess är dvärgarnas smide det vackraste, stålet det starkaste och
järnet det mäktigaste i hela Fountland. Som tack lät Mahal Atarea föra
vattnet genom de djupa grottor och hålor som dvärgarna inte använde.
På så vis blev det frid på marken och dvärgarna blev de skickligaste
smederna på skivan.
Sådär en liten saga om några gudar, deras religion och förhållande dem
emellan.
Det är i alla fall en skiss...
Kramar
/Niklas